Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

vad de sist och slutligen bestod av, såsom t.ex. kännedomen om koppningspunkterna på
kroppen i förhållande till de olika sjukdomarna eller krämporna. Allt detta är något som
vi återkommer till längre framöver.
Sammanfattningsvis kan man säga att kopperskorna hos oss har bildat en yrkesgrupp
som sedan länge tillbaka har arbetat på eget initiativ, s.a.s. utanför den officiella
kretsen inom hälsovården. Det saknas dock uppgifter om hur kopperskorna har skaffat
sig sin yrkeskunskap i hela det material, som har tillkommit före 1960-talet, på grund av
att man helt enkelt inte har frågat om något sådant. Enligt det material som har tillkommit
sedan 1960-talet, har det varit vanligast att kopperskan vid unga år har fått följa med
sin koppande mor eller någon annan kopperska för att på koppningsfärderna se på och
börja öva sig. Men det har också varit vanligt att en kopperska hade lärt sig konsten av sin
mormor eller någon annan kvinnlig släkting. Man talade då om att hon hade ”ärvt” sin
koppningskonst och att hon var ett slags yrkeskopperska, som man litade mera på än på
en som hade lärt sig på något annat sätt. Ett tredje sätt att lära sig att koppa på, har också
varit att en som koppade på eget initiativ har följt med koppningen i en koppningsbastu,
varvid hon där som det sades, kunde stjäla konsten att koppa, för att sedan genom att själv
arbeta vidare förkovra sina kunskaper. Huvudsaken var dock, som man sade, att man har
idats utföra koppningen.
5.11.6 Manliga koppare – ett sällsynt undantag
Koppningen i vårt land har alltså i de överlägset flesta fall utövats av de kvinnliga kopperskorna.
Ofta nog så konstateras det i uppteckningarna att manliga koppare inte har förekommit
eller att man inte helt enkelt har hört talas om att det skulle ha funnits manliga
koppare, mieskuppari, ukkokuppari eller kuppar ukko, eller koppargubbar som man också
sade. Men som sagt, det finns ingen regel utan undantag.
Och beträffande dessa manliga ”yrkesutövare” så har de så att säga rötter vilka går långt
tillbaka i tiden. Vi behöver härvidlag bara tänka på upplysningen om ”Jöns Kopperen”
verksam i Österbotten 1491 1 och på uppgifterna om badarna vilka enligt Olaus Magnus
verkade i de allmänna basturna i städerna i början av nya tiden och där de i samband med
badandet även utförde koppning. 2 Och om vilkas arbetsuppgifter skyldigheter och rättigheter
och arbetsuppgifter det sedermera finns bestämmelser i vårt land i förordningar
redan i början 1800-talet så som t.ex. i den av Kungliga Collegi medici år 1807 givna ordningen
för badarna i riket i vilken det ges följande instruktioner: ”§ 1 Badareföremålen
äro, at til Allmänhetens tjenst altid hafva en väl inrättad Badstuga för allehanda slags Bad;
at äga färdighet i rakning, koppning, åderlåtning, blodiglars, Spanska flugors och clistirers
applicerande, samt i liktornars och naglars putsande; att känna de medel, som i hast böra
tilgripas at stilla förblödningar; at veta huru skenbart döde skola handteras och upplifvas;
1 Hausen 1928, s. 322.
2 Olaus Magnus 1555, s. 527.
258