Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

med inbjudan hade kommit överens dels med kopperskan själv och dels sinsemellen med
dem som skulle anlita henne om tidpunkten när hon skulle komma. Och gården till vilken
hon hade inbjudits såg till att bastun eldades. Och de som ville bli koppade började samlas
i gården.
Men oberoende av hur kopperskan som man hade kallat på till gården färdades så var
det en sak som mer eller mindre ansågs vara självklar. Och det var att när kopperskan väl
var framme och de som önskade få sig koppade hade samlats på gården så skulle också
bastun vara färdigt eldad eller som det i en uppteckning som beskriver förhållandena i
början av 1900-talet konstateras att ”då kopperskan kallats till gården måste bastun vara
varm och uppklarnad (rökfri) samt vattnet varmt”. 1 Det var bara för henne att så småningom
ta i tu med de egentliga förberedelserna inför själva koppningen så som massagen
av dem som skulle koppas och blötläggningen och tvättningen av redskapen.
5.2.2 Koppningsbastuns eldande en viktig del av förberedelserna
Beträffande eldandet av bastun på den gård där denna skulle användas som koppningsbastu
är det två olika förfaringssätt i fråga om eldande som framkommer och vilka skiljer
sig från varandra. Det ena, som hör ihop med eldandet av bastun i samband med att en
kringvandrande kopperska oanmäld dyker upp på gården och det andra som berör bastueldandet
på en avtalad tid då kopperskan hade kallats till gården.
Det är all anledning att komma ihåg att det vanligtvis var en rökbastu som användes
som koppningsbastu, vilken ju fordrade en rätt så lång uppvärmningstid samt en tillräcklig
tid för att klarna så att den blev rökfri. Och om en kringvandrande kopperska dök upp
oanmäld på en gård var det klart att man inte hade bastun färdigt eldad.
Att bastun blev eldad hörde i regel till de första uppgifter som kopperskan fick lov
att ordna med. För det mesta var det hon själv som fick lov att sköta om detta, men hon
kunde givetvis också be någon på gården att elda bastun. Om detta berättas det redan i en
uppteckning alldeles i början av 1900-talet t.ex. att ”när bastun var varm, som massösen,
som vanligen också var kopperska, var skyldig att elda, badade man i bastun” 2 eller som
det också heter att ”då kopparkäringen kom till gårds började man elda bastun”. 3 Men om
den kringvandrande kopperskan sägs det också att hon kunde ”när hon kommit till gården
som sitt första arbete beordra att elda bastun” 4 samt att ”till kopperskans första uppgift
hörde att övervaka att bastun hade eldats tillräckligt het”. 5
Under tiden som bastun, som skulle vara ordentligt eldad och het för att duga till koppningsbastu,
höll på att eldas kunde kopperskan ta i tu med en del andra förberedelser inför
koppningen och ”medan man kokade kaffe och berättade nyheter så blev också bastun så
småningom färdig”. 6
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 282, s. 6. Sysmä. 1972.
2 SKS KRA. Tyyskä, Juho. 1940. 1907. Askola.
3 SKS KRA. Nieminen, Kalle. 946. 1936. Jämsä.
4 SKS KRA. Kännö, Oiva. KT 243:121. 1939. Kauhajoki.
5 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 338. 1977–78. Räisälä.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 398, s. 7. Rovaniemi. 1972.
158