Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Men även när det gäller uppgifter om användningen av vårdmetoden i fråga under medeltiden
är vi lyckligt lottade, för vi har, såväl bevarade noggranna koppningsanvisningar
från olika tidsperioder, som bilder i form av en s.k. koppningsman Schröpfmännlein, 1 som
visar exakt på vilka punkter av kroppen blodkopparna skulle dras fast.
Avicenna (ibn-Sina) som var en arabisk medicinsk skriftställare på 1000-talet, har i
jämförelse med de ovan återgivna koppningsanvisningarna av Paulus från Egina, vilka
inte är speciellt detaljerade beträffande fastdragningspunkterna på kroppen och de olika
sjukdomarna, en av de kanske mest ingående medeltida beskrivningarna över koppningen.
Den ingår i den medicinska kanon omfattande fem delar och som utgör Avicennas
huvudverk.
I den första delens sista avsnitt som behandlar allmän terapi ingår det detaljerade beskrivningar
bl.a. över åderlåtning, koppning och påsättning av blodiglar. 2 I slutet av sin
koppningsbeskrivning finns en del källhänvisningar av vilka det framgår att Avicenna
stöder sig bl.a. på de antika skriftställarna Galenos, Celsus och Hippokrates, men även
på Paulus från Egina från tidig medeltid. I denna sin redogörelse över koppningen har
Avicenna fört det antika arvet vidare in i medeltiden. Om Paulus från Egina ingående
beskriver koppningsredskapen kan man säga att Avicenna däremot har koncentrerat sig
på sjukdomarna och på vilka olika ställen av kroppen blodkopparna bör dras fast vid botandet
av respektive sjukdom.
Inledningsvis ger Avicenna råd för vid vilka tider det i förhållande till de olika månfaserna
är lämpligt att koppa. Därefter ges det råd för på vilka delar av kroppen, såsom t.ex.
i nacken, på skulderbladen men även under hakan kan blodkoppar lämpligen placeras.
Blodkoppar fastdragna under hakan är till nytta för utseendet och det renar huvudet och
käken. Medan blodkoppar placerde ovanpå njurarna gagnar bl.a. bölder på höfterna och
utslag av dessa samt blåsor, gikt i foten, hemorrojder och elefantiasis. Och vidare blodkoppar
på de främre delarna av höfterna gagnar bölder på testiklarna samt sår på höfterna och
på benen. Och blodkoppar ovanpå hälarna gagnar avhållandet av menstruationen samt
höftvärk och gikt i foten. Med blodkoppar placerade ovanpå bakdelen drar man ut ifrån
hela kroppen, såsom från huvudet och det gagnar inälvorna och botar förstörd menstruation
och lindrar i hela kroppen. De anvisningar som ovan i korthet har refererats återfinns
i ett flertal medicinska verk från långt senare tider.
Vaticanus latinus-manuskriptet är i stort sett lika detaljerat som Avicennas anvisningar,
men det är upplagt på ett annat sätt, och det innehåller koppningsanvisningar
vilka härstammar från den andra hälften av 1300-talet e.Kr. När det gäller de rekommenderade
fastdragningspunkterna på kroppen i samband med koppning kan vi inledningsvis
konstatera att dessa följer mönstret, från huvudet nedåt mot fötterna utmed kroppen.
En del sjukdomar och krämpor, som man inom skolmedicinen på medeltiden ansåg
sig kunna bota eller åtminstone lindra med hjälp av denna vårdmetod var följande. Med
blodkoppar fastdragna ovanom ryggkotan och baktill på huvudet, men även uppe på hu-
1 Sudhoff 1914, s. 131.
2 Avicenna 1564, s. 217.
136