Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

anpassats till de olika sjukdomarna och krämporna, och som dessa redskap hade börjat
anta under loppet av nya tiden.
En helt annan form än de nyss beskrivna har den blodkopp som avbildas i Diderot &
d’Alemberts franska encyklopedi över anatomiska och kirurgiska redskap från 1751–1772.
Den avbildade blodkoppen tillverkad av glas, kallas här för la ventouse de verre. Till sin form
är den cylinderformad med en nedåt avsmalnande mynning som avslutas utan markerad
kant. I toppen som är svagt välvd, ses en liten knopp och av utseendet att döma hör den till
den uppvärmbara typen. Närmare uppgifter om blodkoppens storlek framgår däremot inte
av avbildningen och inte heller av den förklarande texten till bildplanscherna. 1
De blodsamlande redskap som förekommer i Europa i början av 1800-talet utgör, om
man får tro Samuel Bayfield, utvecklade och förbättrade redskap av de sedan antiken använda
blodsamlande redskapen. 2 För i sin A Treatise on Practical Cupping ... från 1823
avsedd för medicinestuderanden ger Bayfield en noggrann beskrivning dels av de olika
blodsamlande redskapen, och dels av hur dessa redskap i de enskilda fallen skall användas.
Blodkopparna som han beskriver kallar han för Cucurbitulæ. Och om dessa som även
avbildas, konstaterar han att det är fråga om uppvärmbara blodkoppar i flera storlekar och
modeller och vilka han kallar för glaset med den smala mynningen, glaset av den minsta
storleken, det ovala glaset, glaset av den andra storleken samt det största glaset. 3 Till sin
form är dessa blodkoppar koppglas på ett undantag när, halvklotsformade med en mynning
nedtill som varierar i vidd. Det koppglas som avviker är ovalformat med en mycket
smal mynning. När det gäller storleken på dessa blodkoppar kan det konstateras att den
varierar mellan tre tum i diametern och djup för den största och två tum i diametern och
två och en kvarts tum i djup för den minsta. 4 Bayfield ger även detaljerade upplysningar
om applicerandet av dessa uppvärmbara blodkoppar av olika storlek på kroppen. Varvid
han även redogör med hänvisning till bl.a. Hippokrates, för var på kroppen koppglasen
av olika form lämpligast bör dras fast. 5 Hans beskrivning av koppglasen vilka alltså är
avsedda för att utnyttjas av läkekunnigt folk ger enligt mitt förmenande ett intryck av en
noggrann ”vetenskaplig” planering och utformning i fråga om storleken och formen på
blodkopparna samt hur dessa på ”rätt sätt” bör användas.
I slutet av 1800-talet ingår såväl de blodsamlande som de blodristande koppningsredskapen
i de av de olika instrumentfirmorna tillhandahållna sortimenten av vårdredskap
vilka försåldes bl.a. med hjälp av kataloger. I den sannolikt i slutet av 1800-talet av den
tyska instrument firman Aesculap publicerade omfattande instrumentkatalog finner man
uppvärmbara blodkoppar framställda i olika storlekar och av olika material och som kalllas
för Schröpfköpfe. Det är här fråga om en uppsättning på sammanlagt 12 blodkoppar
vilka tillsammans med en spritlampa och en koppsnäppare saluförs i ett koppningsschatull.
Blodkopparna är av den välkända halvklotsformade modellen med en tjockare kant
1 Diderot & d’Alembert (1751–1772) 1977, pl. XXIII.
2 Bayfield 1823, s. 72–81.
3 Bayfield 1823, plansch II, förklaringarna.
4 Bayfield 1823, s. 101.
5 Bayfield 1823, s. 101–108.
79