Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

nen]. Man plägar följaktligen använda det förra sättet då lindrandet beror på inre skadliga
safter, det senare sättet åter, då det är fråga om ansamling af spiritus”. 1
Kopphornet, cornu hörde redan under antiken till de koppningsredskap som var lätta
att tillverka och som man torde ha haft material till. Det var ett redskap som alltså tillverkades
av ett hornämne taget från hornboskap. Om konstruktionen och funktionen i fråga
om ett enkelt kopphorn talar redan Celsus som konstaterar bl.a. följande. ”Horninstrumentet
sättes på kroppen sådant det är, hvarefter man vid den änden där det lilla hålet är,
med munnen suger till sig luften och sedan tilltäpper öppningen med vax, då instrumentet
på samma sätt tager fast. Båda sorterna kunna rätt väl förfärdigas icke blott af nämnda
slags material, utan af hvilket annat som helst”. 2 Celsus beskriver alltså här ett horn som är
avkapat så att det är öppet i den nedre, den vidare delen som har ett litet hål upptill i den
spetsiga delen av hornet.
När det gäller Celsus beskrivning av såväl konstruktion som funktion i fråga om hornet,
ett kopphorn kan det bara sägas att redskapet har stått sig genom tiderna. I början av
nya tiden ingår det avbildningar av dylika kopphorn i de kirurgiska läkarböckerna. 3 Och
ännu s.a.s. i våra dagar har ett dylikt kopphorn använts på samma sätt om än man i stället
för vax använde sig av en kopphornshinna.
Medeltida benämningar på blodkoppar ger vid handen att användningen av koppningen
som en vårdmetod fortsätter under medeltiden. Men vi har inte alltid lika välbevarade
uppgifter om de medeltida blodsamlande redskapen, som om de under antiken
använda. Vi har inga avbildningar på mynt eller reliefer och blott några bevarade, osäkra
exemplar av dylika redskap. Det som vi har och som är mig bekant, är ett mindre antal
illustrationer från medeltiden med blodkoppar avbildade.
När det gäller benämningarna på de under medeltiden använda blodkopparna, kan vi
konstatera att man i de bevarade på latin skrivna handskrifterna om dessa blodkoppar har
utnyttjat den sedan antiken kända benämningen ventosa i dess olika former. 4 Men att man
också i de på ett folkspråk avfattade anvisningarna använder benämningen kopp för en
dylik blodkopp så som t.ex. Harpestræng gör, när han på danska talar om ”koppæ sættæ”. 5
Blodkopparnas form och storlek framgår av de medeltida illustrationer som avbildar
blodkoppar och speciellt av den bild, som ingår i den handskrift som går under
namnet Chirurgie des Abulquasim från tiden omkring 1300 6 och i vilken det finns ett par
blodkoppar avbildade. De blodkoppar som ses här påminner om varandra och de påminner
båda två ett äggformat klot med en avsmalnande mynning nedtill, kring vilken det
löper en något tjockare kant. 7
Andra exempel på avbildningar av medeltida blodsamlande redskap är de bilder från
en regelrätt koppningsscen från 1300-talet och på vilken man ser en mansperson med en
1 Celsus 1906, s. 104–105.
2 Celsus 1906, s. 104.
3 Se t.ex. Paraeus 1594, s. 510.
4 Sudhoff 1914, s. 129.
5 Harpestræng 1908–1920, s. 98.
6 Sudhoff 1914, s. 125.
7 Sudhoff 1914, s. 125.
75