Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Antingen det var den som skulle bli botad som bestämde hornantalet eller det var kopperskan
som gjorde det, så tycks man ha kommit överens om att ett lämpligt antal horn
skulle dras fast vid varje enskilt tillfälle. Slutligen bör det även påpekas att man med antalet
kopphorn har avsett det faktiska antal som man på de olika kroppsdelarna har dragit
fast för att varje enskilt horn kunde vid behov dras fast flera gånger. Hornantalet har även
haft en viss betydelse eftersom det har utgjort beräkningsgrunden för den ersättning kopperskan
fick, men till detta återkommer vi senare i samband med kopperskan.
Sammanfattningsvis kan det av ett i detta fall mycket knapphändigt material sägas
att det framgår det att antalet kopphorn som skulle dras fast har bestämts dels av den som
koppades och dels av kopperskan. Redan av några uppteckningar från 1910- och 1920-talen
framgår det att den som blev koppad fick själv bestämma hornantalet. Något som även
omtalas i en del sentida uppteckningar från 1970-talet.
Medan det andra var att kopperskan på basis av sin erfarenhet och utgående från sjukdomen
samt kroppskonstitutionen bestämde det fastdragna antalet horn. Något som
framgår dels av uppteckningar från 1910- och 1930-talen och dels av de yngsta uppteckningarna
från 1970-talet.
5.4.2 Ett till fem horn var det lägsta antalet horn som drogs fast,
oftast mot tandvärk
Inledningsvis bör det konstateras att de olika grupperna i enlighet med det antal kopphorn
som man har dragit fast på kroppen vid de enskilda koppningstillfällena inte är några
helt godtyckligt valda grupperingar utan att de baserar sig på en sammanställning av ett
slags medeltal av uppgifterna om de olika grupperna i den form dessa framkommer i det
arkivaliska materialet. I detta sägs det att man har dragit fast omkring 1–5 kopphorn, 5–10
horn, samt 10–20, och 20–40 kopphorn, ja i vissa fall t.o.m. över 40 kopphorn per gång.
Det lägsta antal kopphorn som man överhuvudtaget har koppat med har oftast rört sig
mellan ett och fem kopphorn per gång. Och vid koppning med ett så pass litet antal horn
har det naturligtvis varit fråga om koppning av sådana delar av kroppen på vilka det för
det mesta helt enkelt inte har rymts flera än ett eller två kopphorn. För det sägs att man
har koppat med ett horn här och ett annat där och att det sammanlagda antalet horn har
därvidlag uppgått till omkring fem horn.
Om vi då först ser på de olika delar av kroppen på vilka man har dragit fast 1–5 kopphorn
och sedan på de olika sjukdomarna eller krämporna som man därvidlag har sökt att
bota, så har det oftast har varit fråga om att koppa i ansiktet, på hakan och på kinderna
men även invid öronen. Men dessutom har det också på skuldrorna, i nacken, på benen
och på fötterna samt på armarna och speciellt vid handleden varit lämpligt att dra fast ett
mycket litet antal horn.
När det gäller sjukdomarna eller krämporna, sägs att man härvidlag vanligtvis har
botat sådant som tandvärk eller värkande tänder men även huvudvärk, om det värkte i
skuldrorna eller om händerna var domnade eller om fötterna kändes tunga med hjälp
195