Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

i den allmänna bastun där de utförde sitt arbete”. 1 Av de något knapphändiga uppgifterna
om annonser rörande bestämda koppningsdagar i en allmän bastu, framgår det att
kopperskan har haft skilda mottagningstider för kvinnor och män, t.ex. för kvinnor på
morgonen och för män på eftermiddagen. Något som i regel också har gällt det vanliga
bastubadandet i de allmänna basturna i vårt land.
5.11.5 Kopperskornas förvärvande av konsten att koppa
Allmänt taget kan man säga att såväl bykopperskan, den kringvandrande kopperskan som
kopperskan i den allmänna bastun, har beträffande arbetsmetoderna utgjort en mer eller
mindre enhetlig ”yrkesgrupp”, och att de har bildat en yrkesgrupp som sedan länge har
varit verksam runt om i vårt land. När det är fråga om en sådan här ”yrkesgrupp” som
kopperskans, som har verkat och utfört sitt yrke mer eller mindre på eget initiativ bland
folket, utanför den officiella kretsen av skolade yrkesutövare inom hälsovården kan man
undra över på vilket sätt kopperskorna har lärt sig konsten att koppa och om det har funnits
olika sätt på vilka de har lärt sig denna konst.
Uppgifter om var och av vem kopperskorna har lärt sig att koppa saknas såväl i det
äldsta, som i det något yngre arkivaliska materialet fram till mitten av 1900-talet, d.v.s. i
det material i vilket man redogör för koppningsbruket under en tidsperiod då vårdmetoden
ännu var mer eller mindre i bruk hos oss.
Och det att närmare uppgifter om kopperskornas förvärvande av koppningskonsten
saknas i det nyssnämnda materialet får nog tillskrivas det faktum att sådant som ”koppningskonstens
förvärvande” har man inte ens frågat efter i de äldre frågelistor, vilka ofta
nog har legat till grund för den insamlade upplysningen.
Det är först i anknytning till det material som har tillkommit sedan början av 1960-talet,
då användningen av vårdmetoden praktiskt taget hade upphört, som man i samband med
de muntliga intervjuerna började frågade informanterna, särskilt de gamla kopperskorna
om på vilket sätt dessa hade lärt sig att koppa. Men inte förrän i en frågelista från 1972, så
ingår det en specifik fråga om koppningskonstens förvärvande. 2 En fråga som också har
besvarats av en stor del av informanterna.
Hon lärde sig redan som ung som man sade och som har visat sig vara det allra
vanligaste och mest utbredda sättet på vilket en kopperska hos oss hade lärt sig att koppa,
och som skedde enligt följande mönster. En kopperska som höll på med att koppa kunde
också lära sin dotter medan denna ännu var ung hur man gjorde då man koppade. Vanligtvis
så att kopperskan någon gång kunde ha sin dotter med sig då hon färdades omkring
och koppade, för att riktigt kunna visa henne hur det gick till då man koppade folk, men
också så att hon noggrant instruerade henne i hur man skulle koppa genom att förklara
de olika knepen inom koppningskonsten. 3 Kopperskor, vilka redan vid unga år blivit lärda
att koppa berättar helt kort bl.a. att ”min mor var en kopperska och sedan att hemma som
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 368, s. 18. Åbo. 1972.
2 TYKL 1972, KeA46 , s. 3, fråga 21: På vilket sätt har de införskaffat sig sina kunskaper?
3 SKS KRA. Kemppainen, Hilja. Kansanlääkintä 4, s. 1. 1977–78. Paltamo.
255