Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

punkter för åderlåtning. 1 En koppningsman med de olika koppningspunkterna på kroppen
utmärkta får betraktas som ett led i strävandena till att klart och tydligt ange var på
kroppen blodkopparna bör dras fast för att bota de olika sjukdomarna och krämporna.
Beträffande de illustrativa anvisningarna i fråga om blodtappningen kan det konstateras
att dessa inte bara har förekommit under medeltiden. För ännu under 1800-talet har
man använt sig av sådana anvisningar och detta t.o.m. i vårt land varifrån vi har sådana
bevarade anvisningar i form av bilder, men dock inte för koppning utan för åderlåtning. 2
4.2 Koppningsanvisningar sedan början nya tiden
4.2.1 Utländska läke- eller läkarböcker
När det gäller koppningsanvisningarna och -reglerna har man i och med boktryckarkonstens
uppfinnande haft det lättare att på den tiden sprida kunskap om dessa anvisningar,
för att inte tala om att dessa på ett helt annat sätt har bevarats fram till våra dagar tack
vare att de ingår i de tryckta läke- eller läkarböckerna. Men till sitt innehåll var dessa
tryckta anvisningar och regler inte ett barn av sin tid, utan de vilar på och återger de sedan
antiken nedärvda erfarenheterna av de olika blodtappningsmetoderna. Något som även
betonas i form av hänvisningar till tidigare medicinska auktorer. 3
Walther Ryff var en tysk läkare som avled 1562, och som i sin Spiegel und Regiment
der Gesundheit från 1544 har ett kapitel om det rätta bruket/egenskapen och nyttan av
koppning. 4 Ryff inleder med att konstatera att det finns två slags koppning, torrkoppning
och blodig koppning.
Blodiga blodkoppar används för att dra tillbaka samt mot rikligt blodflöde vid menstruation.
Torrkoppning med s.k. blinda blodkoppar används för att dra blod från ett ställe
till ett annat samt för att dra upp en böld ur djupet, för att värma upp en lem genom att
dra bloden till densamma samt om en lem gått ur led. Blinda blodkoppar används också
vid smärtor i livmodern.
Han ger vidare råd vid användningen av blodiga blodkoppar placerade på skuldrorna i
nacken och på lårbenen och säger att dylika blodkoppar är till mindre nytta om bloden är
grov och tjock, för då måste den först tunnas ut. Han pekar också på skillnaderna mellan
att hacka lätt och att hacka djupa sår. Om t.ex. bloden är tjock bör man hacka ordentligt
för att rena kroppen och befria den från överflödig blod. Man skall inte koppa riktigt små
barn och inte heller äldre personer över sextio, säger han. Månfaserna och deras iakttagande
liksom även dieten i samband med koppningen berörs även. Vidare framhåller Ryff
att det är viktigt att veta vilka kroppsdelar man vid de olika sjukdomarna eller krämporna
bör koppa. Lämpliga ställen är bl.a. i pannan, på kinden, i nacken, på bägge skuldrorna,
1 Sudhoff 1914, s. 132–133.
2 Strandberg 1983, s. 291–297.
3 Se t.ex. Olai 1578, s. CLXXXII.
4 Ryff 1544, s. 142–143.
139