Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Bild 6. I regel var kopperskan tvungen att som arbetsredskap ha ett större antal kopphorn. När
dessa inte användes brukade kopperskan förvara dem i en s.k. hornpåse som också var lämplig
att transportera dem i, när hon färdades omkring. De torra skramlande hornen i påsen var ett av
kopperskans ”attribut” som man tycks ha fäst sig vid, inte minst i texterna till de olika nidvisorna
om kopperskan som har förekommit. Den avbildade hornpåsen sägs ha innehållit sammanlagt
67 kopphorn. Museiverkets Etnografiska bildarkiv 897:1426.
Men en viss portion av hemlighet och mystik har också förekommit kring påsen med
de torra skramlande hornen och som har bidragit till att det ofta nog är just hornpåsen
som omtalas i de nidvisor som sjungits om kopperskan hos oss. 1
Sammanfattningsvis kan man säga om de olika blodsamlande koppningsredskap
som sedan slutet av 1800-talet och ofta nog ända fram till mitten av 1900-talet har använts,
att de hemgjorda av horn tillverkade kopphornen har varit de mest vanliga. Utnyttjandet
av dessa har främst underlättats av det lätt tillgängliga materialet, de avkapade
hornen av olika storlek som man har samlat in. Råmaterialet har under hela denna tid i
regel bestått av horn tagna från ung nötboskap, en ko eller en tjur. Det avkapade hornämnet
har därefter av kopperskan själv bearbetats genom kokande, urholkande och slipande
för att åstadkomma ett lämpligt kopphorn. Det sista skedet av kopphornstillverkningen
har bestått av skapandet av en ventilmekanism som beskrivs redan i slutet av 1800-talet.
Som tillverkningsmaterial härtill har man ända sedan dess utnyttjat en urinblåsa tagen
från ett svin och som i likhet med kopphornet bearbetades av kopperskan själv tills den
blev smidig och mjuk för att i form av en tillklippt bit bindas fast i toppen av kopphornet
där den försågs med små skåror, dragen. Kopphornet var nu färdigt att efter blötläggning
tas i bruk, sugas eller dras fast av kopperskan.
1 Strandberg 1996, s. 14–15.
91