Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

slag av krämpor. Dessa koppningsregler, vilka ingår i läkarböckerna, har här utnyttjats
tillsammans med från antiken härstammande anvisningar främst som jämförelsematerial
när det gäller att se på olika aspekter av det långa historiska perspektivet rörande
användningen av koppning. Det bör dock påpekas, att de i detta sammanhang utnyttjade
läkarböckerna, i vilka det ingår regler eller anvisningar om koppning närmast begränsar
sig till sådana som har förekommit inom den germanska och den nordiska kulturkretsen,
speciellt i Danmark och Sverige, men givetvis också i vårt eget land. Av de skandinaviska
läkareböckerna så utgörs de äldsta och bäst kända de av Henrik Harpestræng författade
handskrivna Gamla örteböckerna med anvisningar från medeltiden. 1 Men det har även
funnits andra gamla handskrivna läke- och örteböcker 2 vilkas uppgifter sedermera kom
att i stor utsträckning ingå i de äldsta tryckta läkareböckerna i Skandinavien, i sådana
som t.ex. den av Henrick Smid 1577 utgivna Lægebog och den av Benedictus Olaui 1578
utgivna Een Nyttigh Läkere Book.
De allra yngsta läkarböckerna som här har utnyttjats, består av de s.k. husläkarböckerna
i vilka det gavs olika slags råd och anvisningar avsedda för vanligt folk sedan början av
1800-talet och fram till början av 1900-talet och som även har utgetts i vårt land och i
vilka det då ännu ingår anvisningar för utförandet av koppning.
De läkarböcker i vilka det ingår koppningsregler och -anvisningar och som det i avhandlingen
bl.a. har refererats till är följande:
Henrik Harpestræng, Gamle danske urtebøger, stenbøger og kogebøger, 1200-talet
Walter Ryff, Spiegel und Regiment der Gesundheit, 1544
Henrick Smid, Een skøn Nyttelig Lægebog, 1577
Benedictus Olai, Een Nyttigh Läkere Book..., 1578
L. Paulinus Gothus, Loimoscopia, 1623
Andreas Sparman, Sundhetzens Spegel, 1642
Joh. Joh:son Haartman, Tydelig Underrättelse Om de Mäst Gångbara
Sjukdomars Kännande och Motandet, 1759 & 1765
Carl Nordblad, Sundhets=Lärobok för Menige Man, 1827
Elias Lönnrot, Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri, 1856
Max Oker-Blom & G.V. Levander, Kodin Lääkärikirja, 1907
Almanackorna eller kalendrarna är en annan grupp av tryckt material rörande såväl
koppning som åderlåtning och som även i viss mån har utnyttjats och vilka sedan
1500-talet har utgivits, till att börja med också i Sverige, men sedermera även i Finland.
Dessa almanackor, vars ursprung står att sökas såväl i de urgamla kyrkokalendrarna som
i de medeltida s.k. månadsreglerna för bl.a. åderlåtning, kom sedermera att utvecklas och
spridas i och med boktryckarkonstens uppfinning och utveckling under senare delen av
1400-talet, vilket så småningom gjorde det möjligt att dessa regler kunde spridas via alma-
1 Kristensen 1908–1920, s. I V.
2 Klemming 1883–1886. Beträffande närmare upplysning och utredning rörande de medeltida läke- och örteböckerna
i Norden hänvisas till Kristensen 1908–1920 samt Klemming 1883–1886.
26