Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

”nå inte vet jag att jag skulle säga det” 1 eller att ”mig har det inte alls hjälpt” 2 eller att ”inte
vet jag att jag skulle säga att den har hjälpt eller inte, inte har jag åtminstone känt att jag
skulle ha fått hjälp av den” 3 eller vidare att ”enligt min uppfattning har den inte hjälpt mot
någonting” 4 samt slutligen att ”inte tror jag att det botar någonting alls”. 5
7.2.3 En rentav skadlig vårdmetod – en antydan om efterklokhet
Men förutom det att man säger att vårdmetoden inte har haft någon inverkan, så finns det
en del som påstår att koppningen har varit en rentav skadlig vårdmetod. I de på senare
tider tillkomna uppteckningarna säger man som sin uppfattning, d.v.s. vid den tidpunkt
då uppteckningarna gjordes, att vårdmetoden inte är så hälsosam utan att den är direkt
skadlig eller farlig. Man tror inte på att man skulle ha för mycket av bloden. Det sägs
också att det är en onödig, ja t.o.m. en farlig åtgärd att låta sig koppas 6 och att man inte
rekommenderar dylika metoder då medicinen numera står på en så hög nivå. 7 I de fall då
informanterna berättar att vårdmetoden inte har hjälpt utan att sjukdomar eller krämpor
har förvärrats efter koppningen har det sannolikt varit frågan om att man har koppat mot
någon mera ovanlig sjukdom eller krämpa som man i regel inte har brukat koppa emot,
därför har det inte heller hjälpt utan bara blivit värre av det. Som exempel nämns fall då
det inte har varit klokt att tappa bort blod då man borde ha fått behålla all den blod man
hade. 8 En viss smak av efterklokhet tycks ibland framkomma i just dessa uppteckningar.
Den övervägande största delen av dem som låtit sig koppas verkar dock ha blivit botade
och blivit av med de sjukdomar eller krämpor de trodde på att koppningen hjälpte emot.
Till slut kan man fråga sig om inte koppningen hade botat i så många fall den ansågs ha
gjort, vad det då beror på att den har utnyttjats under alla dessa tider av så många som
ansåg sig ha fått den hjälp de sökte.
Det är givetvis omöjligt att enligt det arkivaliska materialet bedöma den skada koppningen
under den period det här är frågan om har haft men det kan dock påpekas att
upplysningarna om att vårdmetoden skulle ha varit farlig är så pass ringa till antalet att
man torde kunna anse att den på grundval av dessa uppgifter inte i större utsträckning
torde ha haft någon större skadlig inverkan. En sak är dock klar, om man har ansett att
vårdmetoden skulle ha gjort en större skada än nytta, så kan man inte förstå varför den har
varit så pass omtyckt och anlitad, som den sist och slutligen har varit här i vårt land.
1 SKNA 818:1, A:40. 1961. Puntila, Matti. Kides.
2 SKNA 32:1, A:00. 1958. Sivula, Jaakko. Loppis.
3 SKSÄ 180:13. 1968. Väisänen, Marja. Kides.
4 SKSÄ 79:44. 1975. Hakokorpi-Jumppanen, Maria. Jyväskylä lkm.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 387, s. 3. Alastaro. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 114, s. 14. Pudasjärvi & Puolango.1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 132, s. 14. Pielavesi. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 332, s. 49. Heinjoki. 1972.
316