Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

inte påstå att dessa kopperskor kan betraktas som några egentliga ”kvacksalverskor”, vilka
således enbart för sin snöda vinnings skull, har färdats omkring och koppat folk.
Ty även om kopperskan vanligen hörde till de fattigare i samhället, så talas det ingenstans
i samband med den ersättning som kopperskorna fick, om att man skulle ha ansett
att de utförde sitt arbete för att själva, på andras bekostnad profitera på det. För kopperskans
arbete har i regel uppskattats av dem som anlitade henne, man hade ju ofta nog
kallat på henne när man verkligen var i behov av hjälp. Och eftersom man hade blivit
botad ansåg man att det arbete som kopperskan utförde var ett värdefullt arbete, som man
var villig att ersätta henne för. Och med tanke på det verkligt tunga arbete kopperskorna
utförde i den heta, fuktiga och illaluktande bastun där de kunde vara tvungna att vistas
flera timmar i ett enda sträck, har den ersättning kopperskorna fick för sitt arbete för det
mesta ansetts ha varit rätt så blygsam.
Ersättning enligt stycketariff har hört till ett av de vanliga sätt på vilket man
ersatte kopperskan. En närmare granskning av uppgifterna rörande den ersättning som
kopperskorna hos oss har fått, ger dock vid handen att denna tycks ha varierat under
tidernas lopp i enlighet med olika situationer. Men det allra vanligaste har nog varit att
man har ersatt kopperskan efter hennes önskan i enlighet med antalet kopphorn som
hon drog fast. Men nästan lika vanligt har det varit att kopperskans ersättning har givits
i natura i form av olika slags livsmedelsprodukter. Ibland har man också, förutom dessa
produkter givit henne en mindre summa pengar. Men även det uppehälle som hon fick i
den gård där hon vistades medan hon koppade ansågs vara en form av ersättning.
Det vanligaste har som sagt varit att bykopperskan, ända sedan de äldsta tiderna i vårt
land, har tillämpat en beräkningsgrund för sitt arbete som har kallats för ett slags stycketariff.
Det här innebar att den ersättning kopperskan själv hade bestämt var beräknad
enligt det antal kopphorn hon använde och som hon hade dragit fast på kroppen på den
hon koppade. Den här ersättningen i enlighet med antalet fastdragna kopphorn omtalas
redan i det äldsta materialet i vilket det ibland även hänvisas till förhållandena i slutet
av 1800-talet. Men även i långt senare gjorda uppteckningar erinrar man sig väl att kopperskan
har ersatts enligt antalet fastdragna kopphorn. Det som man härvidlag kommer
ihåg, är att priset per fastdraget kopphorn var, som det heter, blott några penni, men att i
samband med stigande prisnivå så har även priset per horn stigit.
Det heter t.ex. i en uppteckning gjord 1917 att ”koppning 2 penni per horn” 1 samt i en
annan gjord några år senare att ”som ersättning för sina besvär tog kopperskan betalt av
den hon koppade enligt antalet horn, antingen 3 eller 5 eller 8 penni per horn då det var
flere hon koppade”. 2 Senare erinrar man sig även att kopperskans ersättning var 1881 5
penni per horn 3 samt att ”Västilä Miinas taxa var 1908 2 p. per horn” 4 eller att ”den största
koppningen var 25 horn på kroppen kopperskans lön var 1 penni per horn” 5 och slutligen
1 MV:KTKKA 728. Leivo, Frans, s. 31. 1917. Nousis.
2 SKS KRA. Österberg, Maria. 276 o. 1920. Lojo.
3 MV:AK. Reima, A.-R., s. 7. 1957. Petäjävesi.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 129, s. 9. Vesilax. 1972.
5 SKS KRA. Salo, Heikki. KT 176:121. 1937. Kaustby.
260