Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Redan i de äldre uppteckningarna beskrivande förhållanden under slutet av 1800-talet
talas det uttryckligen om ”koppargummor” 1 eller om att ”flera koppargummor gick omkring
i byarna”, 2 eller som det också sägs direkt att ”så som koppare uppträder kvinnor”. 3
Ett annat mycket målande sätt att uttrycka sig på, och som speciellt har lämpat sig på
finska har varit ett talesätt rörande förhållandena i början av seklet och som lyder: ”ei ukkokupparia
eikä akkalukkaria”, 4 det finns ingen koppargubbe eller käringklockare, med
vilket man har velat framhålla att det har funnits enbart kvinnliga kopperskor.
I många fall så påpekar man också att kopperskan var en kvinna medan däremot den
som slog åder, åderlåtaren i regel var en karl eller som det heter att ”kopperskorna har
varit kvinnor, medan åderlåtarna män” 5 eller att ”kopperskorna har i allmänhet varit kvinnor;
åderlåtarna däremot män”. 6
Koppkäring är också en av alla de benämningar som under olika tider har använts på
dessa personer och som visar att det i regel har varit fråga om en kvinnlig utövare. För
de benämningar som man har använt på svenska i vårt land har varit såväl ”kopperska”
”koppargumma” som koppa käringar. 7 Medan man i olika delar av svenskbygderna främst
då i de dialektala formerna stöter på sådana benämningar som t.ex. koppagumma, koppangomma,
koppkäring, kåpp kärng, kopptjärng, kopptjelg 8 och med vilka man just avser
en kvinnlig kopperska. Benämningar, vilka alla är avledda av själva beteckningen på hela
vårdmetoden – att koppa, att sätta på koppar, d.v.s. blodkoppar eller koppglas och som
alltså är en vedertagen och gammal benämning på den person som sätter på dessa blodkoppar,
alltså benämningar i vilka ordet kopp- ingår som ett led i dem alla.
Kupparimummo är en av de många benämningar på kopperskan, som har använts på
finska i vårt land och som består av en benämning där själva förleden utgörs av ett direkt
lån från den inom fornsvenskan, 9 men även i olika skandinaviska språk använda benämningen
koppa, kopp-.
För i regel har man på finska talat om kuppari eller kupparit, kopperska, kopperskor
och vilka har varit de allmänt vedertagna benämningarna, ett slags terminus technicus,
med vilka man då har avsett just de kvinnliga utövarna. Andra, om dessa personer på
finska använda benämningar har varit sådana som kupparimuija, 10 kuppariakat, 11 kupparmummo,
eller kupparimummo, 12 kupparieukkoja, 13 koppgummor, kuppar-ämmä eller
1 SLS 282. Öhman, Einar, s. 9. 1917. Snappertuna.
2 SLS 366. Anderson, Felix, s. 18. 1925. Borgå.
3 SKS KRA. Mäkinen, J.A. 80. 1929. Etseri.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 293, s. 27. Muuruvesi. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 36, s. 5. Kirvus. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 66, s. 24. Pälkäne. 1972.
7 MV:AK. Backman, J., s. I. 1971. Jakobstad.
8 Ordbok III 2000, koppa, s. 465–466.
9 Suomen kielen etymologinen sanakirja 1955, kupata, s. 242.
10 SKS KRA. Österberg, Maria. E 73, s. 50–51. 1910. Lojo.
11 SKNA 383:1, B:10. 1960. Nirvi, R.E. & Nirvi, Irma. Askola.
12 SKSÄ 191:34. 1967. Rutanen, Terttu. Hankasalmi.
13 SKSÄ 143:2. 1974. Salo, Lasse. Metsäpirtti.
248