Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

någon salva eller smörja. Om ingnidningen av de rentvättade koppningssåren med andra
medel talas det redan i uppteckningar gjorda alldeles i början av 1900-talet. Det heter t.ex.
att ”såren smordes med kamfersprit eller med tvål drog man ovanpå såren om man inte
kunde tillåta spritens svidande” 1 eller som det i slutet av 1930-talet heter att ”om det finns
vaselin så smörjer man såren, om inte är man utan” 2 eller som det av uppteckningar av
långt senare datum framgår att ”som smörjning användes något slags fett som rengörning
av huggsåren”. 3
Orsaken till att man till slut har strukit tvål eller något annat lämpligt medel ovanpå de
rentvättade koppningssåren har varit den, att man har ansett att speciellt tvålen men även
andra medel hindrade såren från att efteråt bli svårläkta eller som en kopperska i början
av 1940-talet uttrycker det att ”såret förskäms icke då man stryker tvål på” 4 eller som det
också långt senare om rysstvålen konstateras att ”då man satte på av denna tvål på såren så
blev inte såren irriterade och inte heller sjuka”. 5
Tvålen ansågs bidra, dels till att såren, som man numera uttrycker sig, inte blev infekterade
och dels till att dessa läkte snabbt och spåren efter dem försvann. För efter några
dagar hade koppningssåren i regel läkt och de små skorpor som hade bildats ovanpå såren
hade fallit av, en sak som vi närmare skall återkomma till senare.
5.6.2 Ingen giftig tvål i koppningssåren
Men trots att man som sagt, i de allra flesta fall har begagnat byktvål såväl till att tvätta
med som till att gnida in i såren, eftersom tvålen ansågs bidra till sårens helnande, så föreligger
det enstaka uppgifter redan från 1910-talet, men även från senare tider om kopperskor,
speciellt i de östra delarna av vårt land, vilka ansåg att man inte under några som
helst omständigheter fick gnida in tvål eller någon salva i koppningssåren.
De ansåg att den byktvål som användes innehöll någon form av gift, vilket ju inte kunde
vara bra för såren och de var måna om att framhålla att det väl räckte till med att bara
skölja såren med rent vatten. För redan i slutet av 1910-talet berättas det helt kort att ”i
koppningssåren sätter man inga salvor”. 6 Men samma sak konstateras det i princip även i
uppteckningarna från 1950- och 1960-talen, ”men att jag inte använde tvål, jag satte ingenting,
inte skall man ju förgifta såren, i tvålen finns det ju gift, förstår ni inte det” 7 eller
att ”tvål bör man inte sätta i såren, det får inte förekomma det understöder jag inte” 8 samt
slutligen ännu senare att ”är det inte bättre med vatten, att det är ju gift i den där tvålen”. 9
Vad som kan ha legat bakom en del kopperskors rädsla för användningen av tvålen, som
enligt de flestas uppfattning dock var ett helande medel är svårt att säga. Eventuellt kan
1 SKS KRA. Tyyskä, Juho. 1941. 1907. Askola.
2 SKS KRA. Tienari, Matti. 702. 1939. Kuusamo.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 193, s. 4. Kivijärvi. 1972.
4 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 39331. 1941. Sodankylä.
5 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 345. 1977–78. Räisälä.
6 MV:KTKKA 732. Mikkonen, Adam, s. 38. 1917. Kajana lkm.
7 SKNA 173:1, A:15. 1959. Leskinen, Heikki. Sordavala.
8 SKNA 504:1, A:40 & A:50. 1960. Ryynänen, Paula. Ilomants.
9 SKSÄ 149:35. 1973. Jauhiainen, Marjatta. Valtimo.
233