Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

vudet var det sådant som t.ex. ögonsmärtor, öronvärk, tandvärk, hudutslag, blåaktigt ansikte,
upprördhet, känslolöshet och dövhet. Och vidare med blodkoppar på halsen samt
under hakan botades bl.a. tandvärk uppsvullet tandkött varfyllda blåsor i ansiktet. Drog
man fast blodkoppar vid lårbenen hjälpte detta bl.a. mot sådant som hemorrojder, blodsvall,
kramp, smärtor och varbölder i ändtarmsöppningen. Och blodkoppar fastdragna vid
knäet och mellan höfterna var bra mot sådant som melankoli, fördärvat förstånd, och
menstruationssmärtor. Medan blodkoppar fastdragna på skinkorna hjälpte bl.a. mot hemorrojder
och smärtor i ryggen och i lårbenen. Samt slutligen med blodkoppar invid
fotknölarna botades uppsvullna fötter och sprickbildningar på fötterna och hälarna. Och
med blodkoppar ovanpå naveln utan upphackande av sår botades vridningar i magen
samt kolikbesvär. 1
Henrik Harpestræng var en skriftställare som verkade i Norden under medeltiden.
Enligt knappa biografiska uppgifter så avled han 1244 i Roskilde. 2 Han ägnade sig åt att
utgående från utländska förlagor, sammanställa och skriva olika slag av hälsoregler. Förutom
dessa av honom skrivna s.k. örteböckerna, har han också gett olika slags råd av såväl
dietiskt, kliniskt som kirurgiskt slag, men också råd om åderlåtning och koppning, vilka
får antas vara författade av denna Mäster Henrik Harpestræng. 3
Om dessa av Harpestræng givna reglerna om koppning kan det i korthet konstateras
bl.a. att om det värker i den högra sidan av kroppen då skall blodkopparna placeras på
den vänstra eftersom blod skall dras bort från den lem som värker och aldrig till. Vidare
heter det att man skall koppa på tinningarna mot ögonvärk samt huvudvärk. Liksom
koppning även är bra mot tandvärk och mot var inuti örat bara man placerar blodkoppen
under hakan. Men även på en hel rad andra ställen på kroppen är det lämpligt att dra fast
blodkoppar såsom t.ex. invid nacken mot bl.a. värk i skuldrorna eller på ryggen mot bl.a.
skabb och njurvärk. Men också på axeln skall man koppa mot levern och mjälten. Men
även på händerna är det lämpligt att koppa mot mångahanda sjukdomar i händerna och
fingrarna.
Harpestræng ger vidare noggranna råd om hur man skall gå tillväga vid själva koppandet.
Han talar bl.a. om att anpassa mängden avtappad blod enligt hur pass sjuk personen i
fråga är liksom även om redskapens anpassning till de olika kroppsdelarna. Han nämner
även torrkoppningen varvid det är lämpligt att placera blodkopparna på det ställe där
det värker, t.ex. att koppa mot kyla i magen varvid bloden dras till magen som därvidlag
värms upp och får mera styrka. 4
Huruvida man vid försöken att bota olika sjukdomar och krämpor på medeltiden strikt
har tillämpat alla dessa ovan nämnda rekommendationer är omöjligt att bedöma, men
säkert är dock att tron på vårdmetoden och dess botande inverkan har levat vidare och
spritt sig bland dem som på den tiden utövade läkekonsten.
1 Vaticanus latinus Nr 2461, Sudhoff 1914, s. 129–130.
2 Kristensen 1908–1920, s. I.
3 Kristensen 1908–1920, s. III.
4 Harpestræng 1908–1920, s. 96–98.
137