Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

samt att ”koppning mot tandvärk framför en het ugn” 1 eller att ”koppning mot tandvärk
utfördes i stugan invid brasan i eldstaden”. 2
Det verkar nog som om koppningen i pörtet eller i stugan inte har varit något som man
allt för ofta har ställt till med på grund av de specialarrangemang som detta har krävt.
Osnyggt var det också att genomföra en koppning inne i själva stugan, 3 för att inte tala om
att det inte alls var samma sak som att utföra det hela i bastun.
Sammanfattningsvis kan man beträffande utnyttjandet av bastun som en vårdlokal
konstatera att man i samband härmed även har skapat benämningarna koppnings- eller
kopparbastu samt inom ett begränsat område hornbastu. Som koppningsbastu har man
sedan länge använt den på landsbygden vanliga rökbastun med en stenhög som ugn utan
rökkanal. Och även om användningen av rökbastun så småningom minskade p.g.a. myndigheternas
bestämmelser fr.o.m. slutet av 1800-talet, så har nog rökbastun fortfarande
använts som koppningsbastu ännu långt i på 1900-talet. Först fr.o.m. 1920- och 1930-talen
uppkommer en ny typ av bastu med en ugn med en rökgång – den rökfria bastun som
småningom på en del håll kom att ersätta rökbastun. I den rökfria bastun badade man och
värmde upp sig i själva bastun medan koppningen utfördes i tvättrummet intill. Ytterligare
en typ av bastu som även har utnyttjats vid koppning, var de allmänna basturna som
speciellt talrikt har förekommit sedan slutet av 1800-talet och fram till 1940–50-talen, ja
t.o.m. ännu på 1960-talet, främst då i städerna och i vilka även stadsborna har kunnat låta
sig koppas. I dessa utfördes koppningen i regel i en s.k. nummerbastu och dess tvättrum
som måste reserveras.
Förutom de olika bastutyperna som har utnyttjats bör man även konstatera att koppning
dels har utförts i ”patientens” bastu och dels i kopperskans bastu. I de äldsta uppteckningarna
saknas det emellertid närmare upplysning om i vems bastu man koppade,
främst beroende på att man inte har frågat efter något sådant. Medan det av de yngsta
uppteckningarna, i vilka man i samband med upptecknandet har frågat efter vems bastu
som utnyttjades, klart framgår att man för det mesta har koppat i ”patientens” bastu till
vilken kopperskan kallades. Det var även till ”patientens” bastu som den kringvandrande
kopperskan har kommit.
Det andra, mera sällsynta bruket som speciellt har förekommit på senare tider, var att
kopperskan tog emot i sin egen bastu, till vilken man på 1950- och 1960-talen begav sig
på en avtalad dag för att koppa sig och i vilken även flera personer kunde samlas, t.o.m.
medförande bastuved.
Redan av uppteckningarna fr.o.m 1910-talet framgår det att en väleldad bastu hade
utgjort en idealisk plats för koppning. Bastuvärmen bidrog till att sätta bloden i rörelse.
Vidare, vilket man senare, på 1930-talet hade kommit underfund med, var att röken i en
rökbastu hade en steriliserande inverkan, som minskade infektionsrisken. I en bastu hade
man också tillgång till rikligt med vatten.
1 SKS KRA. Tiainen, Kyllikki. Kansanlääkintä 11, s. 42. 1977–78. Sysmä.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 183, s. 1. Alahärmä. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 370, s. 16. Heinjoki. 1972.
124