Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

pare. Med en dylik koppsnäppare kunde kopperskan på ett tag, beroende något på de
olika modellerna, åstadkomma samtidigt mellan 8 och 12 sår i huden på de ställen av
kroppen där hon placerade koppsnäpparen för att hacka, eller rättare sagt för att skära
upp sår. Om det rätt så sparsamma bruket av koppsnäppare berättas det t.ex. att ”hon
hade en sådan där liten snäppare med vilken hon knäppte sådana där små hål ...” 1 eller att
”hon hade en sådan där apparat, med vilken hon knäppte ett sådant där litet knäpp bara
och sedan uppkom de där såren med den ...” 2 samt slutligen att ”sedan såg jag också en
sådan som till sin storlek var 1 ½ x 1 ½ tum på kant för ändamålet gjord apparat med betten
mycket tätt, den spändes och placerades på huden varefter man tryckte av och såren
uppkom nu på ett tag ...” 3
Den ”moderna” koppsnäpparen har varit ett behändigt redskap med vilket man dessutom
genom att höja eller sänka bottenplattan på kunde reglera sårens storlek och djup.
Men koppsnäpparen var dock ett redskap som i många fall torde ha varit för dyrt i inköp
för de flesta kopperskor och har nog därför, åtminstone tidigare på landsbygden varit ett
sällsynt redskap.
Eftersom upphackandet av såren för avtappandet av ond blod via dessa sår var det
egentliga syftet med hela denna vårdmetod utgör själva upphackandet en av de allra viktigaste
faserna inom utförandet och som mer än något annat enskilt moment har återgivits
i uppteckningarna.
Såren hackades med lätt hand upp i snabb följd efter det att hornet tagits bort, vilket
gick till så, att kopperskan fattade tag i handtaget på det blodristande koppningsredskapet
och började med att mycket snabbt hacka eller hugga i den något uppsvällda huden, som
tack vare redskapets mycket vassa egg omedelbart gick sönder varvid det efter eggen uppstod
ett litet sår i huden. Mycket snabbt lyfte hon sedan redskapet igen för att på samma
sätt hacka upp följande sår, tätt intill det föregående såret. Sålunda åstadkom kopperskan
i tur och ordning, i snabb följd innanför markeringen efter kopphornet ett lämpligt antal
sår i huden, ur vilka det omedelbart började sippra ut blod. Och för att hon genast efter
upphackandet med ett kopphorn skulle kunna fånga upp bloden ur såren, gällde det för
henne att vara mycket snabb med att hacka upp såren eller som det sägs att ”kopperskan
var en mästare inom sitt område, koppningskniven svängde som en symaskinsnål, såren
måste hackas snabbt upp eftersom man måste få bloden att rinna någorlunda samtidigt ur
varje upphackat sår”. 4 Om upphackandet av såren berättas det redan i början av 1900-talet
helt enkelt att ”koppning utförs med kopphorn och en kniv med vilken man hackar såren
efter att först genom att suga horn har samlat bloden på ett ställe” 5 eller att ”sedan började
det viktiga utförandet, med yxan knackade man i musklerna små sår” 6 eller att ”hornen
sögs fast vid huden och därefter hackade hon med en liten yxa hål innanför cirklarna och
1 SKNA 416:2, B:15 & B:20. 1960. Paronen, Juhani. Luhango.
2 SKSÄ 191:34. 1967. Rutanen, Terttu. Hankasalmi.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 182, s. 8. Siikajoki-älvdalen. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 367, s. 13. Storkyro, 1972.
5 MV:KTKKA 733. Nieminen, Väinö, s. 31. 1917. Jämsä.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 282, s. 6. Asikkala. 1972.
211