Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

det ställe där hornet dras fast” 1 samt att ”i bastun badade man och tvättade sig först ren så
att huden var ren” 2 ty ”på en smutsig hud får man inte koppa det lämnar dåliga spår efter
sig”. 3
Sammanfattningsvis kan man säga att till förberedelserna av den som skulle koppas
hörde, förutom massage även uppvärmning och tvättning av kroppen. Uppvärmningen
i form av badande och piskande av hela kroppen gjordes lämpligast, som det i uppteckningarna
redan fr.o.m början av 1900-talet fram till slutet av 1930-talet sägs, i bastun på
laven. I en del trakter har man även enligt sentida uppteckningar använt sig av partiell
uppvärmning med hjälp av en tygtrasa eller en handduk, som blötlagd i hett vatten placerades
på det ställe, som skulle koppas, vilket även kunde göras i bastun. Men partiell
uppvärmning kunde även utföras invid en brasa i stugan. Enligt uppteckningar fr.o.m.
1910-talet fram till 1970-talet har avsikten med all uppvärmning varit att få skinnet att
mjukna och bloden att flyta bättre. Men också, som det i uppteckningar fr.o.m 1930-talet
fram till 1970-talet sägs, att uppvärmningen bidrog till att upphackningen inte kändes.
Efter badandet har man enligt uppgifter från 1930- och 1940-talen slutligen tvättat sig
grundligt, vilket ansågs nödvändigt – på en smutsig hud fick man inte koppa.
5.2.6 Lämpligt koppningsläge enligt sjukdom eller krämpa
I samband med att bastun eldades, eller att kopperskan masserade den som skulle koppas,
brukade hon eller han i regel också meddela kopperskan om vilken sjukdom eller vilka
krämpor eller åkommor man led av, och som man nu önskade få botade. Det var den här
upplysningen om de sjukdomar eller krämpor man led av, och som man härvidlag gav
kopperskan, som sedan kom att ligga till grund för hennes beslut om i vilket läge hon
tyckte att man borde bli behandlad. För det var utgående från den sjukdom eller de krämpor
som man sökte bot för, som kopperskan sedan utgående från sin erfarenhet bestämde
på vilka delar av kroppen kopphornen skulle placeras för att dra ut ond blod, och detta i
sin tur bestämde det mest ändamålsenliga koppningsläget. Och innan man började med
att dra fast hornen måste den som skulle koppas alltså inta ett lämpligt koppningsläge.
Liggande ställning har varit det mest använda koppningsläget, vilket innebar att
man efter förberedelserna på kopperskans uppmaning, lade sig att ligga naken på mage
på den bänk eller den brits som vanligen var helt bar och som i regel brukade finnas i en
koppningsbastu. Om det i bastun inte råkade finnas någon lämplig särskild bänk att koppa
på har man då, förutsatt att den inte var för högt placerad, kunnat utnyttja bastulaven
på vilken den som skulle koppas fick lov att lägga sig.
Med den som skulle koppas placerad i liggande ställning på mage med ryggen upp
hade kopperskan en mycket god möjlighet att som man sade ”koppa hela kroppen” d.v.s.
nacken, skuldrorna, ryggen, bakdelarna, låren samt benen, vilket hon i många fall också
har gjort. Det här med att man har koppat i liggande ställning tycks ha varit ett allmänt
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 352, s. 12. S:t Andree. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 335, s. 8. Sammatti. 1972.
3 SKSÄ 72:46. 1959. Kylmänen, Liisa. Ylikiiminki.
168