Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

av såväl blodsamlande som blodristande redskap. Dock med den märkbara förändringen,
att i och med att boktryckarkonsten uppfanns blev det, jämfört med tidigare betydligt
enklare att sprida kunskapen om de olika redskapen och deras användning.
Men det var inte endast utnyttjandet av koppningen som en vårdmetod som fortsatte
under nya tiden. Det samma gäller även benämningarna som användes på vårdredskapen.
Dessa är de samma som de redan under antiken använda. Av de blodsamlande redskapen
kallades blodkoppen på latin fortfarande för cucurbitula och det av horn framställda
redskapet för cornicula. Men också benämningen ventosa förekommer använd i
facklitteraturen sedan början av nya tiden.
När det gäller de på 1500-talet på ett folkspråk tryckta koppnings anvisningarna kan
vi konstatera att man i dessa, i likhet med i de på medeltiden på ett folkspråk skrivna
anvisningarna utnyttjade benämnin garna på respektive folkspråk. I en tysk text från 1544
t.ex. används benämningen Schrepffköpff dock med en hänvisning till den s.a.s. vetenskapliga
benämningen ventosa. 1 Samma sak gäller också redskapsbenämningarna i de i Skandinavien
tryckta koppningsanvisningarna. Henrik Smid använder i mitten av 1500-talet om
blodkopparna på danska benämningen kaappe och säger att ”Ventosa, kaldis kaappe aff
Lægerne”. 2 Hans samtida i Sverige, Benedictus Olai talar om koppar i sin Läkerebok tryckt
1578. 3
Blodkopparnas form, material och storlek följer alltjämt samma mönster som
de ovan omtalade. Det vill säga vi kan konstatera att dessa i fråga om såväl utseende som
form på det stora hela taget påminner om dem som varit i användning ända sedan antiken.
För på en av de bevarade avbildningarna av en koppningsscen från mitten av 1500-talet
ser vi blodkoppar, vilka till formen består av halvklotsformade blodkoppar med en bred
buk med en nedtill avsmalnande mynning applicerade på huden. 4 På en annan 1500-tals
avbildning ser vi på huden applicerade blodkoppar vilka i mångt och mycket påminner
om de i de perifera delarna av det romerska riket under antiken använda blodkopparna
vilka var i det närmaste platta. 5 Och i det kirurgiska verk som Paraeus gav ut i slutet av
1500-talet ingår ett avsnitt om de olika redskapen använda i samband med blodtappningen.
Beträffande de i detta verk återgivna blodsamlande redskapen kan vi konstatera att de
avbildade uppvärmbara blodkopparna till sin form består av halvklotsformade koppar
med en nedtill avsmalnande mynning som avslutas i med en mjukt rundad mynningskant
som är s.a.s. utsvängd nedtill. (Se bild nr 4.) En annan modell är den som avslutas med
en mynning nedtill men utan kant. Medan de i samma verk avbildade av horn framställda
är sådana som har ett litet hål upptill i spetsen av hornet. Om dessa konstateras det att de
användes utan uppvärmning. 6 Dylika av horn tillverkade blodsamlande redskap avbildas
även i det av Olaus Magnus 1555 utgivna storverket vars svenska namn lyder ”Historia
1 Ryff 1544, s. 142–143.
2 Smid (1577) 1976, s. 35.
3 Olai 1578, s. CLXXXII.
4 Gustavson 1969, s. 98.
5 Ryff 1544, titelbladet med dess illustration.
6 Paraeus 1594, s. 508–510.
77