Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

att ”taxan för koppningen på landet var en kopek = 4 penni till en början, senare togs det
fem penni per horn utom koppargummans uppehälle och husrum”. 1
I slutet av 1930-talet nämner en kopperska att priset var ”1 mk per horn”. 2 I samband
med prisupplysningarna påpekas det också, att det ju inte var fråga om att dra fast bara ett
enda kopphorn, utan att hon kunde dra fast så pass många horn att hela ryggen var full
med kopphorn varvid ersättningen för hennes arbete också steg i enlighet härmed.
Men något som ibland också framgår, när det gäller ersättningen enligt stycketariff, är
att ju fler kopphorn som kopperskan drog fast per person desto lägre var den taxa enligt
den stycketariff som hon tillämpade, eller som det sägs att ”15 penni var det högsta priset
om man satte 20 horn var det alltid 10 penni per styck” 3 samt att ”numera tar de en mark
per horn, men om det är flera horn då är det billigare”. 4
Men trots att bykopperskan i regel hade en tariff enligt antalet fastdragna kopphorn,
verkar det som om man allt emellanåt skulle ha ersatt kopperskan för hennes arbete i
enlighet med råd och lägenhet, vilket innebar att hon i stället för pengar enligt en stycketariff,
kunde få betalning i natura i form av olika slags produkter att ta med sig hem då
hon lämnade gården, något som vi dock återkommer till längre framöver. Och om man
hade möjlighet så kunde man förutom dessa produkter också ge henne en mindre summa
pengar. För ersättningen var sådant som kopperskan och den som blev koppad tycks ha
kommit överens om i samband med behandlingen. Och när det gällde att ersätta bykopperskan
har man i regel sett till att det hon fick var rundligt tilltaget, eftersom man var
mån om att stå på god fot med henne och att hon skulle vara nöjd med ersättningen och
inte sprida rykten om att hon i den eller den gården fick en för liten ersättning eller som
det sägs att ” kopperskan var en sådan tjänsteman att hon måste förplägas och på alla sätt
värdesättas då förde hon inte klander till en annan gård och lön skulle utbetalas rikligt då
hölls man på god fot med kopperskan”. 5
Men det var inte bara bykopperskan som har tillämpat ett slags stycketariff, för även
kopperskan som tog emot i den allmänna bastun har haft ett pris på koppningen som var
beräknat enligt antalet fastdragna kopphorn. Och förutom avgiften för antalet kopphorn
måste den som anlitade kopperskan i den allmänna bastun även betala för uppvärmningen
av bastun enligt en särskild tariff. Det berättas t.ex. att ”i städerna var kopperskornas taxor
fasta penningtaxor, och i medeltal 30–35 penni per horn enligt 1915-års penningvärde” 6
samt att ”avgiften var vanligen i de allmänna basturna en avgift enligt hornantal, dessutom
bad- och tvättningsavgift” 7 eller som det i en i början av 1970-talet gjord uppteckning
sägas att ”vården kostade för två år sedan 3 mk bastuavgift och 40 penni kostade 1 horn”. 8
Det att kopperskorna i de allmänna basturna hade sina fasta avgifter för koppandet beräk-
1 SLS 366. Anderson, Felix, s. 19. 1925. Borgå.
2 SKS KRA. Tienari, Matti. 702. 1939. Kuusamo.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 285, s. 8. Alatornio. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 152, s. 16. Ruskeala. 1972.
5 SKS KRA. Sirkiä, Abram. E 147. 1938. Kuolemajärvi.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 151, s. 47–48. Limingo & Temmes. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 368, s. 17. Viborgs lkm. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 52, s. 2. Kangasala. 1972.
261