Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

också ta mera” 1 eller att ”den blodmängden som kom per horn har varit omkr. 10 m gram
beroende på hur pass blodfull den som blev koppad var” 2 eller vidare att ”då hornen fylls
upp till omkring 1 cm eller litet mera med blod då töms de och sugs fast på samma ställe
på nytt, så här gjorde man 2 eller 3 gånger” 3 samt slutligen att ”hur många gram blod man
i varje enskilt fall avtappade har jag aldrig beräknat eftersom hornen tömdes i en stäva i
vilken det fanns vatten på bottnen, en van kopperska kunde nog beräkna hur pass mycket
det fanns av den där överflödiga bloden i vars och ens kropp”. 4 Beträffande de avtappade
blodmängderna kan man också konstatera att det var vanligt att man ansåg att ”blodfulla”
personer kunde man koppa mera än blodfattiga personer.
Men mera upplysning om de avtappade blodmängderna än så här ingår det inte i det
arkivaliska materialet. Något som också förefaller att vara naturligt med tanke på att
kopphornen som dragits fast ofta föll bort av sig själva då de fyllts med blod varvid bloden
rann ur dem, utan att man hade möjlighet att mäta upp den.
Man kan också säga att man genom att räkna hur pass många gånger varje enskilt
kopphorn var fastdraget på kroppen under en och samma koppningsomgång kunde få en
teoretisk beräkningsgrund, enligt vilken den avtappade blodmängden kunde uppskattas.
Men i praktiken var kopphornen av något olika storlek och fylldes ojämnt, dessutom höll
man inte alltid heller så noga reda på exakt hur pass många gånger varje enskilt horn hade
fyllts med blod. Man har inte heller kunnat mäta upp den mängd blod som sipprade ur
såren och som inte samlades upp utan rann bort utmed kroppen därifrån den sköljdes
bort.
Något som man ibland undrar över i samband med de olika formerna av blodtappning
är faktiskt frågan om den mängd av ”den onda blod” som man egentligen avtappade ur
kroppen med hjälp av respektive metod. För att det skall vara möjligt att s.a.s. teoretiskt
besvara frågan, bör den avtappade blodmängden ställas i relation till hela den mängd blod
som en människa har, och som i vikt uttryckt blir omkr. 5,6 kg blod. 5 Om vi som norm
för en avtappning tar den blodmängd, som det sägs att man i dagens läge lätt kan ge i
samband med en vanlig blodgivning, och som rör sig omkr. en halv liter blod eller mer 6
vilket är omkr. 9 % av hela kroppens blodmängd, och i vikt uttryckt omkr. 500 gr. Beträffande
den vid åderlåtning avtappade blodmängden kan man av såväl äldre tecknade, som
de olika på senare tid i samband med åderlåtning tagna bilderna att döma, säga att man i
regel knappast tappade ut mer, än den mängd blod som rymdes på det fat som användes
som uppsamlingskärl. Något som med tanke på den åderlåtnes välbefinnande torde ha
hållit sig inom gränsen på omkr. en halv liter, även om det nog under historiens lopp har
beskrivits många fall av åderlåtning med betydligt större mängder avtappad blod och ofta
tätt inpå varandra utförda åderlåtningar. 7
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 177, s. 56. Pälkjärvi. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 60, s. 27. Kangasniemi. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 25. Libelits. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 367, s. 13. Storkyro. 1972.
5 Människans fysiologi 1988, s. 91.
6 Människans fysiologi 1988, s. 130.
7 Fåhræus 1935, s. 323–325.
229