Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

i beröringsytan med luften antar en högröd färg på ytan av blodkakan som verkar stiga
uppåt. Medan däremot den nedre delen av blodkakan kännetecknas av en mörkröd, nästan
svartaktig färg. Och efter en tid har hela blodkakan börjat dra sig samman varvid en
guldgul vätska, det vi idag kallar för serum, pressats ut. 1
Redan under antiken hade man också iakttagit att nytappad blod, om den skakas om
avsöndrar en fast vitaktig massa i bloden och som är det ämne, som vi idag kallar fibrin,
men som sedan länge tillbaka har kallats för crusta inflammatoria, späckhuden som det
hade visat sig hade ökat i samband med sjukdom och vars uppträdande i kroppen då ansågs
vara sjukdomsorsaken. Det var därför som det ansågs vara lämpligt att denna avlägsnades
direkt ur människokroppen närmast genom åderlåtning – innan den hade hunnit
ställa till med någon större skada. 2
Men det var inte enbart de antika uppfattningarna om blodens sammansättning som
hade gett upphov till de olika blodtappningsformerna. Även åsikterna om bloden som en
blandning av fyra olika vätskor med olika beskaffenhet på olika håll i kroppen, dess ”svallande
rörelser” fram och tillbaka i kroppen har resulterat i användningen av olika former
av blodtappning som ett botemedel. 3 Det märkliga är dock att denna antika humoralpatologi
har levat kvar och utnyttjats även långt efter det att blodens kretslopp hade påvisats
av William Harvey 1628 och som på en väsentlig punkt kompletterades 1661 av Marcello
Malphigis upptäckt av blodens cirkulation genom hårrörskärlen, kapillärerna. 4
Numera vet vi, att blodomloppet utgör transportsystemet i kroppen som ser till att
vävnaderna får sin näring, men även att förbränningsprodukter transporteras bort samt
att bloden ständigt cirkulerar i det slutna rörsystem som bildas av blodkärlen. Den pådrivande
pumpen är hjärtat som ger bloden dess rörelseenergi. Själva hjärtat, som är en ihålig
muskel består av en vänster- och en högerdel med en gemensam skiljevägg. Dessutom
är vardera halvan indelad i en övre del, förmaket och en nedre del, kammaren. Mellan
hjärtats vänstra och högra sida finns ingen direkt förbindelse utan de två halvorna kan
anses vara två skilda pumpar, seriekopplade efter varandra inom blodomloppet. 5
Blodkärlssystemet i människokroppen består av tre olika slags blodkärl, artärerna, venerna
och kapillärerna. De blodkärl, kopplade till hjärtat från vilka bloden strömmar bort
från hjärtat är artärerna (pulsådrorna) vilka leder den syrsatta bloden ut till alla delar av
kroppen. 6
Desto längre bort från hjärtat man kommer så delar sig artärerna i allt mindre och
talrikare grenar, vilka övergår i arteriolerna för att slutligen utmynna i ett nätverk med
ytterst fina maskor, hårrörskärlen eller kapillärerna, vilka är de minsta blodkärlen med
en diameter så pass liten att blodkropparna kan passera dem endast en och en. Längden
på kapillärerna är endast ca 1 mm, men deras antal är synnerligen stort, ja så pass stort
1 Fåhræus 1924, s. 24–26.
2 Fåhræus 1924, s. 26, 28–29, 38–39.
3 Fåhræus 1924, s. 26, 39, 90.
4 Fåhræus 1924, s. 43, 103–106, 109–110.
5 Wrete 1960, s. 60; Människans fysiologi 1988, s. 103–105.
6 Människans fysiologi 1988, s. 117; Wrete 1960, s. 71–74.
61