Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

värkblod, 1 elak blod 2 vilka alla använts just om den elaka onda eller skämda bloden som
måste koppas bort.
Det verkar alltså som om alla de olika egenskaperna och deras benämningar, vilka har
använts om den onda bloden sist och slutligen skulle grunda sig på de såväl i läkarböckerna
som i husläkarböckerna omtalade egenskaperna. Dessa har sedermera omfattats av
folket och antagit folkliga och i många fall mera målande uttrycksformer, av vilka de två
mest framträdande formerna eller egenskaperna har varit att den som sjukdomsförorsakare
har ansetts vara ond samt att det har funnits för mycket av den och speciellt då den
onda bloden.
Sedan slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet har det alltså varit frågan om
benämningar vilka alla mer eller mindre överensstämmer med varandra och vilka knappast
alls har förändrats. Förutom alla de olika egenskaper rörande den onda blodens 1)
utseende, 2) färg, 3) konsistens och 4) mängd som man har tillfogat den har man alltså
ansett den vara ond i den meningen att den har ansetts förorsaka smärta och värk i olika
delar av kroppen och att ett rent konkret avlägsnande av just detta slag av blod innebar ett
botande.
2.4.5 Orsaker bidragande till vårdmetodens användning
I samband med en omfattande redogörelse av koppningen som en vårdmetod i vårt land
som denna bör man beakta dels befolkningsstrukturen och dels de enskilda människornas
möjligheter att erhålla en yrkesmässig vård av sina olika sjukdomar eller krämpor
under den tidsperiod som det här är frågan om.
Utan mera ingående redogörelser för befolkningsstrukturen och dess utveckling, något
tydligast framgår av de olika, publicerade befolkningsstatistiska uppgifter som jag här
hänvisar till 3 så kan man helt allmänt konstatera att den övervägande delen av landets
befolkning har fram till mitten av 1900-talet levat på landsbygden, som har varit både
glest och ojämnt befolkad. 4
Den andra saken i detta sammanhang handlar om vilka verkliga möjligheter befolkningen
på landsbygden på sin tid hade att kunna erhålla någon som helst form av yrkesmässig
sjukvård. Beträffande hälsovårdsförhållandena under olika tider i landet bör det
dock sägas att det sedan slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet hade skett
en stegvis förbättring av sjukvårdsförhållandena som en följd av ett ökat antal läkare och
annan sjukvårdspersonal liksom även tillkomsten av flera sjukstugor och sjukhus, något
som på ett förtjänstfullt sätt har skildrats av en rad olika medicinhistoriker, vilka jag här
hänvisar till. 5 Men även om sjukstugornas och sjukhusens antal med tiden hade utökats i
landet, kan man dock konstatera att ännu kring sekelskiftet 1800–1900 så var antalet tillgängliga
sjukhusplatser speciellt för landsbygdsbefolkningen rätt så begränsat. Man kan
1 SLS 1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 75. 1976. Esse.
2 EI 1976:1. Strandberg, H., s. 55. 1976. Korsnäs.
3 Statistisk årsbok 1979 (1980), s. 5.
4 Statistisk årsbok för Finland 1900, s. 152; Soininen 1963, s. XXXIII.
5 Fagerlund & Tigerstedt 1890, Krogius 1938, von Bonsdorff 1975 & 1978, Perret 1961 & 1977, Pesonen 1980.
67