Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

koppandet, vare sig man nu behövde det eller inte, var den egentliga orsaken till att man
samlades. Även om dessa ”koppningskalas” inte var direkt på förhand bestämda, så tycks
de nog i många fall ha varit mer eller mindre regelbundet återkommande tillfällen anordnade
just i samband med koppningen ett par gånger per år, om våren och om hösten.
Frågan är, om inte just dessa ”koppningskalas” i samband med vilka man hade en god
möjlighet att gemensamt tillsammans med andra bli av med den värkande onda bloden i
hög grad har bidragit till att öka den positiva inverkan av själva koppandet hos dem som
blev behandlade. Ty om så icke hade varit fallet varför skulle man då ha samlats regelbundet
och gemensamt kallat på kopperskan, eller samlats så troget då hon oväntat kom till
gårds.
5.10 Koppning även i städer och på tätorter
5.10.1 I en allmän bastu kunde stadsborna koppa sig
När det gäller koppning i en allmän bastu i en stad eller på någon tätort, kan man konstatera
att själva vårdmetoden i en dylik nog har utförts på samma sätt som på landsbygden
i en rökbastu eller i en rökfri ”vanlig” bastu. Den som skulle koppas har värmt upp sig,
tvättat sig, fått kopphornen eller blodkopparna fastdragna på kroppen och efter att dessa
har tagits bort har man hackat eller knäppt upp sår, beroende på vilka redskap kopperskan
har använt sig av. Därför skall vi här i korthet bara beskriva sådant som skiljer koppandet
i en allmän bastu från utförandet på landsbygden.
Om verksamheten i de allmänna basturna, vilka åtminstone sedan början av 1900-talet
har utnyttjats så som koppningsbastur finns det olika uppgifter, dels i form av sådant som
informanterna erinrar sig och dels i form av annonser i den lokala tidningspressen. Det
berättas t.ex. som det i en uppgift från Brahestad sägs att ”även stadsborna besökte regelbundet
koppningsbastun för att låta sig koppas” 1 och att ”underligt nog så verkade denna
kopperska i Helsingfors ännu år 1910” 2 samt att ”i Åbo hade hon igen gått till kopparbastun,
dit kom fröknarna för att koppa sig, det var roligt”. 3 Eller vidare att ”själv bekantade
jag mig med koppningen i Jyväskylä 1930–1933” 4 och att ”i Uleåborgs-tidningarna fanns
det under min barndoms- och ungdomstid annonser i vilka det meddelades i vilken bastu
kopperskan koppade” 5 samt att ”kopperska fanns det åtminstone ännu efter kriget även
i basturna i Åbo” 6 eller att ”kopperskor fanns det i Viborgs förstad Sorvali, de verkade i
allmänna bastur” 7 och att ”sedan har jag koppats i Wiborg i Savaronkoffs bastu (en stor
1 SKS KRA. Jokela, J.V. PK 43:7846. 1938. Brahestad.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 364, s. 3. Helsingfors. 1972.
3 SKS KRA. Vettervik, Varma. KRK 47:443. 1935. Åbo.
4 SKS KRA. Kytökorpi, Paavo. Kansanlääkintä 5, s. 17. 1977–78. Jyväskylä.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 151, s. 44–45. Uleåborg. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 158, s. Åbo. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 316, s. 1. Viborg. 1972.
242