Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

alltså undra över vilka möjligheter landsbygdsbefolkningen under den tid man ännu lät
sig koppas hade att kunna utnyttja dessa, då ännu sparsamt tillgängliga yrkesmässiga sjukvårdstjänsterna.
Beträffande landsbygdsbefolkningens utnyttjande av den, som man då sade rationella
sjukvården, som till en viss utsträckning ändå fanns att tillgå bör man även beakta diskussionerna
inom läkarkretsarna i slutet av 1800-talet, närmast då bland de läkare som
varit i kontakt med landsbygdsbefolkningen. Det som man därvidlag påtalade var landsbygdsbefolkningens
ringa bildningsgrad, fattigdom och okunnighet och som enligt läkarna
hade bidragit till svårigheterna vid organiseringen av sjukvården på landsbygden. 1
Här bör man dock invända och fråga sig var och hur landsbygdsbefolkningen hade haft
möjlighet till att skaffa sig den bildning, som läkarna härvidlag efterlyste.
Det som i detta sammanhang enligt mitt förmenande förtjänar att betonas var landsbygdsbefolkningens
ekonomiska möjligheter liksom även det ekonomiska tänkesättet i
samband med anlitandet av den rationella sjukvården i de fall en sådan var tillgänglig. Det
var alltså helt enkelt fråga om att hade man råd med att anlita en läkare, som måste avlönas
med kontanta medel, i motsats till t.ex. en kopperska som man kunde ersätta i natura.
Men även om möjligheten till att även på landsbygden erhålla rationell, eller yrkesmässig
sjukvård så småningom hade utökats, bör man dock fråga sig om man vid behov var
benägen att uppsöka och anlita en läkare i de fall denna fanns på ett lämpligt avstånd. För
när den sjukvårdskunniga personalen så småningom uppenbarade sig på landsbygden
bemöttes den med öppen misstro. Man var då mera benägen att vända sig till de kloka
gubbarna eller gummorna, vilka skyddades av befolkningen. 2 Mot bakgrund av landsbygdsbefolkningens
då rådande inställningar, kan man fråga sig, mot vilka sjukdomar
man var benägen att anlita kloka gubbar och gummor, av vilka kopperskan utgjorde en av
dessa, och vid vilka sjukdomar tydde man sig läkarhjälp.
Som en liten jämförelse kan det påpekas att det av en på 1990-talet i Danmark gjord undersökning
framgår att befolkningen på landsbygden där i mycket hög grad har utnyttjat
de traditionella vårdmetoderna, trots att man hade tillgång och möjlighet till att erhålla
en mera professionell vård. Det var inte förrän den som hade insjuknat och låg för döden,
som man kallade på en läkare och bad om dennes hjälp och då var det i många fall tyvärr
redan för sent. 3
Utan att dess mera gå in på denna problematik när det gäller förhållandena i vårt eget
land kan vi dock konstatera att avsaknaden av professionell hälsovård på landsbygden
i slutet av 1800-talet och ännu början av 1900-talet förenade med de långa avstånden i
glesbygderna, har gjort att man ändå inte hade så mycket annat att välja på, än att kalla
på eller uppsöka en kopperska när man led av olika slag av värk i kroppen och som man
sedan gammalt ansåg sig ha kunnat bota med hjälp av hennes vårdmetod. Helt allmänt
konstateras det i ett fåtal uppteckningar av yngre datum följande: det fanns inte läkare förr
1 Förhandlingar 1881, (1882), s. 52.
2 von Bonsdorff 1975, s. 14.
3 Brade 1996, s. 40–41.
68