Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

vilka sedan under fri samvaro samlades i stugan tillsammans med kopperskan för att där
dricka kaffe men också för att äta. Det var en tillställning som på sätt och vis även betraktades
som en del av den ersättning som kopperskan fick för utfört arbete, något som vi
återkommer till längre framöver i samband med ersättningen för kopperskans arbete.
Man kan säga att ett ”koppningskalas” uppstod spontant genom att det ofta nog har förekommit
att flera personer, en 4–5 stycken eller t.o.m. ännu flera, slog sig ihop och skickade
bud efter en kopperska och bad henne att vid en överenskommen tidpunkt komma till
en gård i vilken man på förhand hade eldat bastun, så att denna stod i det närmaste färdig
vid kopperskans ankomst till gården och i vilken man på förhand hade samlats. Det som
också tyder på att det i regel har varit fråga om mer eller mindre spontana tillställningar
är att det inte har förekommit någon direkt benämning på dessa tillställningar, varken
på finska eller på svenska i vårt land. Man kan säga att koppningskalaset på sätt och vis
inleddes i och med att kopperskan vid ankomsten bjöds på kaffe redan innan koppningen
började. Därefter fortsatte det hela i den väleldade bastun i vilken man samlades för att
förbereda sig för koppandet.
Om dylika ”koppningskalas” redan kring sekelskiftet 1800–1900 berättas det t.ex. att ”i
bastun hemma utfördes förrättningen, i en och samma bastu fick alla som skulle koppas
på orten vård under samma dag” 1 eller att ”då ’kopparbastun’ eldades på någon gård så
samlades det ofta patienter även från grannarna för att låta sig koppas” 2 samt senare att ”de
kom hem och att bastun eldades så att den var bra tills kopperskan kom och de som skulle
låta sig koppas gick i tur och ordning i kopparbastun” 3 samt vidare att ”till kopparbastun
kallade man grannar och vänner som man visste att använde sig av kopperskan”. 4 Ofta har
det t.o.m. varit ett önskemål eller ett krav från kopperskans sida att det skulle vara flera än
en som skulle koppas på samma gång, så att hon inte behövde besvära sig med att komma
till gårds enbart för en enda person. Det sägs t.ex. att ”de som skulle låta sig koppas har
själva frågat efter kopperskan och hon krävde alltid flera i samma bastu så att hon inte
enbart för en enda behövde bege sig till byss” 5 eller att ”nog kom kopperskan vanligtvis
hem och sedan var det flera personer under en och samma dag, omkr. 3 t.o.m. 4 stycken,
sedan gav man mat och kaffe åt henne” 6 eller att ”ofta kom man överens om så att inte var
och en behövde elda sin egen bastu för 1–2 personer”. 7
Kopperskan som kom oanmäld ledde ofta till att ett ”koppningskalas” mer eller
mind re spontant uppstod på den gård dit den kringvandrande kopperskan kommit till
gårds, varvid man då så småningom började elda bastun. Därefter lät man ett rykte spridas
i byn om att det nu kunde vara lämpligt att komma till gårds för att låta sig koppas.
Om dessa ”koppningskalas” vilka redan under 1900-talets första årtionden tillkommit
på detta sätt berättas det t.ex. ”att då massösen eller kopperskan kom till gårds kop-
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 222, s. 10. Euraåminne. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 323, s. 1. Sääksmäki. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 251, s. 1. Storå. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 249, s. 8. Euraåminne, Luvia & Kiukais. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 9, s. 2. Suonenjoki. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 239, s. 24. Sippola. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 397, s. 58. Töysä. 1972.
240