Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Beträffande utförandet kan man säga att för att koppningen skall ”lyckas väl” så räcker
det inte med att man har passliga redskap, man bör också ha tillgång till en ändamålsenlig
vårdlokal. Och när det gäller denna, så är det inte förrän i början av nya tiden som man
träffar på närmare upplysning om vårdlokalen. Det som jag här tänker på och som ligger
vårt land nära, är den av Olaus Magnus avbildade koppningen i en stadsbastu i Norden
1555. 1 Men även om man har koppat också i städerna hos oss, så är det dock i regel på
landsbygden som man här har koppat. Man kan då ställa frågan, vilken och hurudan är
den vårdlokal som härvidlag har utnyttjats och varför har den ansetts vara lämplig? Och
vidare, fanns det något samband mellan tillgången på en lämplig vårdlokal och utnyttjandet
av vårdmetoden?
Helt allmänt kan man konstatera att människor som i alla tider har ansett sig vara
sjuka, lidit av någon åkomma eller krämpa eller som av någon annan orsak har ansett sig
vara i behov av att låta sig koppas har utnyttjat vårdmetoden. Men man kan dock fråga
sig huruvida behovet av att låta koppa sig har varit betingat av åldern? Eller är det kroppskonstitutionen
fet eller mager, som härvidlag har inverkat? Var det kvinnorna, eller var
det männen som flitigast lät sig koppas hos oss? Och vidare har det varit såväl fattigt som
rikt folk som har utnyttjat kopperskan? Finns det något samband mellan tillgången på
möjligheterna att få sig koppad och själva användningen?
Lämpliga redskap och en ändamålsenlig vårdlokal utgör den yttre ramen, båda två nog
så viktiga för koppningen – men det väsentliga är nog själva utförandet. Och i detta fall
kan vi säga att vi är lyckligt lottade, för vi har från olika tider, ända sedan antikens dagar,
bevarade anvisningar om hur man anser att koppningen bör utföras, speciellt beträffande
de olika sjukdomarna och blodkopparnas eller kopphornens fastdragningspunkter
på kroppen. Vilka är då dessa anvisningar och i vilken form har dessa bevarats, och icke
minst vad ger de för råd när det gäller utförandet?
En annan nedärvd tradition beträffande vårdmetoden är de olika tider på året under
vilka det var lämpligt att låta sig koppas. Man kan då ställa följande frågor. Vilka var de
tider om året men även de månfaser då det ansågs vara speciellt lämpligt att utföra koppning?
Och vidare fanns det någon eller några direkt olämpliga koppningstidpunkter och
enligt vad bestämdes eller reglerades dessa?
Men förutom ändamålsenliga redskap och en lämplig vårdlokal, så innan man kunde
komma i gång med själva koppandet, fanns det en del viktiga förberedelser som måste
genomföras, dels av den som blev koppad, och dels av kopperskan. Vilka var förberedelserna,
i vilken ordning och på vilket sätt genomfördes de? När koppandet väl hade
kommit i gång var det i regel kopperskan som bestämde hur det hela skulle genomföras,
varvid man bör ställa följande frågor. Vilket eller vilka var de lämpligaste koppningslägen
som utnyttjades och utgående från vad och av vem bestämdes dessa? Och vidare vilka
var de bästa fastdragningspunkterna för kopphornen på kroppen och enligt vilka kriterier
bestämdes eller valdes dessa? Men därmed sammanhänger också följande fråga, d.v.s.
1 Olaus Magnus 1555, s. 527.
36