Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

för koppyxa 1 eller kopparyxa 2 kuppikirves, 3 kuppauskirves 4 eller kuppuukirves 5 och med
vilket såren i huden ristades d.v.s. hackades upp. Benämningen koppyxa härleder sig av
att redskapet brukar påminna om en yxa med ett yxblad, en vass egg samt ett skaft, fastän
i miniatyr. Och koppyxan har varit den mest utnyttjade typen av blodristande redskap i
vårt land åtminstone från slutet av 1800-talet fram till 1940–50-talen då kopperskorna så
småningom började använda sig av mera sofistikerade fabrikstillverkade redskap för att
rista upp sår med.
Men ser man litet närmare på de olika former som dylika handsmidda koppyxor under
tidernas lopp har haft kan man konstatera att redskapet i en del fall ändå kanske mer än en
yxa har liknat en slidkniv eller en täljkniv med sitt tjocka i regel av trä gjorda skaft, varvid
redskapet också har kallats för en koppningskniv, kuppipuukko 6 eller kuppiveitsi. 7 Men
denna typ av blodristande redskap har också bara kallats med den urgamla benämningen
koppningsjärn, kuppirauta 8 eller kuppuurauta. 9 (Se bild nr 11.)
De råämnen som man vanligtvis har använt sig av vid framställningen av en koppyxa
har varit en liten järnstång som i genomskärningen var rektangulär, d.v.s. platt och som i
färdigt bearbetat skick, beroende på tillverkaren, var mellan 10–15 10 eller 20–25 cm lång 11
samt knappt 10 mm tjock 12 eller som det t.ex. berättas att ”yxans längd var omkring 10
cm, bettets bredd knappt 1 cm” 13 samt att ”koppjärnet eller koppyxan var en sådan då med
handtaget omkr. 22 cm långt med ett bett som är böjt”. 14
Men om man inte hade en lämplig järnstång, kunde man också ta en stor järnspik eller
som det sägs att ”några framställde koppyxor av en stor spik, filade dess ända vass, efter
det att spiken dessförinnan hade behandlats i smedjan”. 15 Dessutom behövde man ibland
som råämne också litet trä av vilket man snidade ett litet skaft som träddes på den andra
ändan av koppyxan. Alla koppyxor hade dock inte ett dylikt träskaft. Men trä behövde
man också för att kunna tillverka ett skyddande träfodral för koppyxan och speciellt dess
bett, och som en del kopperskor har använt sig av.
Koppyxan tillverkades genom smidning, varvid det första man gjorde vid framställningen
av koppyxan var att man hettade upp den ända av järnstången som skulle
göras till ett ”yxbett”, så att den blev alldeles glödande röd. Medan den ännu var glödande
och lätt formbar tog man och böjde omkr. 1–1,5 cm av ändan till en rät vinkel, som man
1 SLS 1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 33. 1976. Esse.
2 MV:AK. Wiander, E. s. 2. 1971. Kyrkslätt.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 159, s. 2. Säminge. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 187, s. 3. Pyhäjärvi, Ul.l. 1972.
5 SKNA 173:1, A:15. 1959. Leskinen, Heikki. Sordavala..
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 157, s. 6. Pielavesi. 1972; TYKL/frågebl./46: meddelare 169, s. 21. Varpaisjärvi.
1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 116, s. 4. Rautavaara. 1972.
8 SKS KRA. Hosiaisluoma, Alli. 130. 1955. Ylistaro.
9 SKNA 404:1, A:55. 1960. Kiviniemi, Eero. Kankaanpää.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 222. s. 9. Euraåminne. 1972; SKSÄ 210:15. 1975. Rausmaa, Pirkko-Liisa. Heinola
lkm.
11 MV:AK. Jussila, Lyyli, s. II. 1971. Lammi.
12 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 158, s. 9. Åbo. 1972.
13 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 184, s. 18. Raumo. 1972.
14 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 187, s. 17. Pyhäjärvi Ul.l. 1972.
15 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 343. 1977–78. Räisälä.
107