Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

7.3 Vårdmetoden i Finlands grannländer
7.3.1 Sverige
Även om föreliggande avhandling koncentrerar sig på koppningen under en bestämd
tidsperiod i Finland, så är ju koppningen inte en vårdmetod, som enbart har utövats hos
oss. Sedan långa tider tillbaka har man, som det i flera sammanhang konstaterats, koppat
också på många andra håll. Därför kan det vara av intresse att se något mera detaljerat på
användningen av vårdmetoden i våra närmaste grannländer, och vi börjar i Sverige.
Och beträffande förekomsten av vårdmetoden i Sverige kan det konstateras att den här
är en väldokumenterad vårdmetod vars historia går långt tillbaka i tiden. 1 Det som kan
vara av intresse, är att se närmare på sådant som eventuellt skiljer sig jämfört med vårdmetodens
utnyttjande i vårt land.
Den summariska beskrivningen här grundar sig på ett arkivaliskt material, som på
basis av frågelistan om koppning och åderlåtning har samlats in vid det dåvarande Dialekt-
och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), i huvudsak sedan mitten av 1930-talet 2
och de här utnyttjade beläggen härstammar, någorlunda jämnt fördelade, från olika delar
av landet. Det är ett material som omfattar såväl koppning, åderlåtning, som påsättandet
av blodiglar, använda som vårdmetoder under den tidsperiod, som till en del motsvarar
den som beskrivs i Finland i föreliggande avhandling.
När det gäller benämningarna kan man i enlighet med det rätt så omfattande materialet
säga, att man i regel har talat om koppning, precis som hos oss. Man använde sig
härvidlag av benämningar sådana som ”koppning”, ”koppa sig”, ”låta koppa sig” eller att
”gå och bli koppad” i olika dialektala former.
Beträffande koppningsredskapen kan vi konstatera, att man som blodsamlande redskap
sedan länge tillbaka, för det mesta har använt avkapade kohorn, kopphorn med en
kopphornshinna i toppen, som har kallats för isterskinn eller isterhinna. 3 I några enstaka
uppteckningar talas det också om att man senare hade koppglas, d.v.s. vanliga dricksglas
som vid användningen värmdes upp. 4 Och i mitten av 1930-talet nämns det också,
att man på senare tider har utnyttjat fabrikstillverkade koppglas med en gummiboll
i toppen. 5 Däremot tycks de fabrikstillverkade koppglasen med vakuumpump ha varit
sällsynta, men sådana har dock använts. 6
Så som blodristande redskap användes vanligtvis koppjärnet, en kniv, en koppkrok
eller en koppyxa. Men också den fabrikstillverkade koppsnäpparen eller koppapparaten
eller ”snippan” 7 har använts. Koppningsredskapen i Sverige är således i mycket stor utsträckning
de samma som de i vårt land använda, även om benämningarna i någon mån
1 Se t.ex. Olaus Magnus 1555 & Benedictus Olai 1578 som i andra sammanhang har omtalats i föreliggande
avhand ling.
2 Lilja 1990, frågelistan M 101 Koppning och åderlåtning av Campbell 1936, s. 23.
3 ULMA 9977, s. 16. 1936. Boda; ULMA 9922, s. 3. 1936. Arbrå; ULMA 11276, s. 5. 1938. Östervåla.
4 ULMA 10190, s. 5. 1937. Orsa; ULMA 10429, s. 9. 1937. Nordmark.
5 ULMA 10359, s. 14. 1937. Korsberga; ULMA 9977, s. 16. 1936. Boda.
6 ULMA 10727, s. 2. 1937. Skede.
7 ULMA 10455, s. 3. 1937. Bjurholm.
317