Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

krafsar man sålunda att därifrån kommer det nog man kunde inte tro hur bra det kommer
från så pass små sår”. 1
I regel konstateras det att det var fråga om att hacka upp små sår eller mycket små sår.
För det är ytterst sällan som det i uppteckningarna sägs någonting om hur pass stora sår
det var, som härvidlag hackades upp. Och i de fall sårstorleken omnämns så talas det om
upphackade sår på omkr. 10 mm eller en cm, eller som det heter att ”man hackade upp
ca 10 mm långa sår på omkr. 10 hornställen” 2 eller att ”med rakknivens spets slog man
omkr. 1 cm långa sår på det ställe av kroppen där hornets nedre kant hade efterlämnat en
cirkelformad kant”. 3
Orsaken till att koppningssåren, som hackades upp i huden på kroppen måste vara
små och att de inte fick vara för djupa heller, var helt enkelt den, att det tog längre tid för
stora djupa sår att läkas. Dessutom hade man lagt märke till att alltför stora och djupa sår
lämnade fula ärr efter sig i huden, vilket de små, nätta såren inte gjorde. Det heter t.ex. att
”då man högg med det där vassa tunna hörnet i skinnet så blev såren korta och tunna och
de efterlämnade inga bestående ärr, under några dagars tid kunde man urskilja var hornet
hade varit” 4 eller att ”de kritiserade bara att Helena högg alltför långa sår vilka i sinom tid
efterlämnade fula ärr”. 5
Såren hackades upp i längdriktningen var för kopperskan ett bekant ”begrepp”.
Det gällde alltså att inte enbart att se till att såren som hackades upp inte blev för långa
eller för djupa. För hon måste också vara noga med att hacka upp dem i ”rätt” riktning
inom de olika ställen på kroppen där de hackades upp. Det här innebar att alla sår som
hackades upp för hand, hackades upp i samma riktning, i regel i kroppens längdriktning.
Det berättas t.ex. att ”sedan tog man upp ett horn och i mitten på det ställe där hornet
hade suttit hackade man med koppningskniven i längdriktningen ca ett 10-tal och sög fast
hornet på samma ställe”. 6
Och att såren inom ett av kopphorn markerat område på huden hade hackats upp i
samma riktning, framgår även av alla de mer eller mindre noggrant utförda teckningarna
vilka ingår i det arkivaliska materialet och genom vilka informanterna har velat visa på
vilket sätt såren hackades upp. Det att man hackade upp såren i kroppens längdriktning
innebar att om kopphornen t.ex. drogs fast på ryggen, så hackade man upp såren inom
det markerade området så att de löpte uppifrån nedåt. Men även i de fall hornen drogs
fast på andra ställen av kroppen har såren hackats upp så att de alla var mer eller mindre
parallella, vilket innebar att man inte har hackat upp såren kors och tvärs innanför det
markerade området. Därtill konstateras det också att det var viktigt att när man hackade
upp såren, så gjorde man det innanför det markerade området s.a.s. nerifrån uppåt, för
om man inte gjorde det så såg man inte heller var följande sår skulle hackas eftersom den
1 SKSÄ 217:3. 1968. Vento, Urpo. Sysmä.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 158, s. 9. Åbo. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 298, s. 128 129. Kivinebb m.fl. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 293, s. 24. Muuruvesi. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 332, s. 38. Heinjoki. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 104, s. 3–4. Pielavesi.1972.
213