Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

hornen blev fulla med blod tömdes de och sköljdes rena och igen på samma ställe på nytt
t.o.m. en fyra, fem gånger fylldes hornet med blod, sedan slutade man och tvättade såren”. 1
Färgen på bloden förändrades efter hand som man på nytt och på nytt drog fast
kopphornen ovanpå såren ur vilka det kom blod. Till att börja med var bloden, som man
sade, tjock och mörk men ju längre det kom desto tunnare och ljusare blev den tills det att
blodflödet slutligen upphörde.
Om den tjocka mörka bloden som så småningom ljusnade allt efter som blodflödet
till slut upphörde berättar en kopperska redan på 1920-talet t.ex. att ”åter igen sätter man
horn, så pass många gånger att det kommer klart vatten, en aning brunt” 2 eller som det
också långt senare sägs att ”jag kommer ihåg då kopperskan var nöjd då det till att börja
med kom mörk blod som givetvis till slut ljusnade och sade att det är dålig blod som är
svart då den började vara ljus, tunn då avslutades arbetet genom tvättning” 3 eller slutligen
att ”åter igen sög man så länge att den onda svarta bloden kom bort, de sista bloddropparna
måste vara ljust röda”. 4
Det allmänna konstaterandet att bloden i samband med att blodflödet så småningom
upphör att komma ur såren blir allt ljusare, för att till slut övergå i en klar utsipprande
vätska, får sin sannolika förklaring av att det nu är vävnadsvätskan, lymfan den klara
vätska som till sammansättningen liknar blodplasman, 5 som rinner genom lymfkärlen,
vilka bildar ett kommunicerande nätverk över hela kroppen och som nu i slutskedet så
småningom blandar sig med bloden. Och efter det att det egentliga blodflödet ur såren har
upphört, fortsätter lymfan att sippra ut ur de upphackade såren.
I detta sammanhang bör det även konstateras, att det i samband med att kopperskan på
nytt drog fast hornen ovanpå de ymnigt blödande såren har hänt att om kopphornshinnorna
var trasiga och inte fungerade som de skulle, så kunde hon få blod i munnen då hon
på nytt sög fast hornet som mycket snabbt fylldes med blod. Även om det verkar ha varit
sällsynt att kopperskan av misstag fick blod i munnen så har detta nog ibland inträffat och
finns följaktligen också omtalat så som en av olägenheterna vid koppningen, speciellt i
samband med användningen av de hemgjorda kopphornen.
Det heter t.ex. att ”och hon sög det stadigt fast vid huden, om bloden kom lätt, kom det
i kopperskans mun av den där bloden, som hon då spottade i ett för ändamålet reserverat
kärl i vilket även bloden slängdes” 6 eller att ”någon gång hände det att hinnan i ändan av
hornet gick sönder och då strömmade det blod i munnen på kopperskan, hon spottade
bara bort den och fortsatte sedan på samma sätt” 7 samt slutligen att ”den där koppargumman
sög fast det tätt och nog kom det blod i munnen ur det där hålet, hon spottade allt
emellanåt bort den”. 8
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 202, s. 4. Mola. 1972.
2 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 20624. 1932, uppt. 1920. Rovaniemi.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 112, s. 14. Sonkajärvi. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 257, s. 21. Ylöjärvi. 1972.
5 Nationalencyklopedin 12 1993, s. 522.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 284, s. 9. Kankaanpää. 1972.
7 SKS KRA. Etelä-Pohjanmaan Nuorisoseura. 645. 1956, ins. 1948. Alajärvi.
8 SKNA 394:1, A:05. 1960. Kiviniemi, Eero. Kankaanpää.
224