Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

koppat i nacken. Men man har också brukat dra fast hornen på halsen, på kinderna,
bakom öronen, på axeln eller på skuldrorna, ja i enstaka fall t.o.m. uppe på hjässan.
Det berättas i enstaka fall om att man har kunnat bota huvudvärk med hjälp av påsättning
av blodiglar. 1
Men trots att åderlåtningen tidigare har uppfattats som ett slags universalbotemedel, så
torde dock huvudvärken ha hört till en av de vanligaste formerna av värk mot vilken man
har slagit åder i vårt land. Och mot huvudvärk har man dock för det mesta öppnat en åder
i pannan, 2 vid tinningen 3 men även på halsen, 4 ja t.o.m. i armvecket har man slagit åder
mot huvudvärk 5 för att inte tala om att det också sägs att man har slagit åder på fötterna
mot huvudvärk. 6
Krassning har däremot inte använts.
7.1.3 Blodtryck koppade man mot i nacken och på skuldrorna
Följande krämpa mot vilken man också har koppat har varit mot blodtrycket eller mera
preciserat, mot för högt blodtryck, som man speciellt i uppteckningarna av senare datum
talade om. Vid koppningen mot blodtrycket har det rått stor enighet om att man alltid har
koppat i nacken eller på skuldrorna, däremot aldrig på huvudet.
Men det nämns också att man har utnyttjat blodiglar mot ”för högt” blodtryck. 7
Liksom det även sägs att man har åderlåtit mot blodtrycket 8 eller som det mera specificerat
sägs att åderlåtning i armvecket har bl.a. använts vid botandet av för högt blodtryck. 9
Krassning har emellertid inte använts.
7.1.4 Tandvärk kunde också botas med blodiglar
I det närmaste lika vanligt som att koppa mot huvudvärk, har det varit att man mot tandvärk
har dragit fast kopphorn på kinderna, på käken, på bakdelen av underkäken, på
hakan, på ansiktsmusklerna, liksom även invid och bakom på båda sidorna om öronen.
Men också i nacken och på halsen har man koppat mot tandvärk. Liksom man även har
dragit fast kopphorn på armar, händer och ben, ja t.o.m. på fötterna då man har koppat
mot tandvärk. Ställen på kroppen som alltså inte låg i närheten av de värkande tänderna.
Den blodtappningsmetod som däremot speciellt väl tycks ha lämpat sig för bot av tandvärk
var påsättandet av blodiglar och som användes, som det sägs under 1800-talet och
ännu i början av 1900-talet. Härvidlag har man då placerat blodigeln i omedelbar närhet
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 318, s. 15. Kullaa. 1972.
2 SKS KRA. Andersson, A.G. 344. 1901. Tusby; MV:KTKKA 726. Kotikoski, J.W., s. 62. 1917. Korpilax;
SKS KRA. Moilanen, Matti. E 138, 3283. 1937. Sordavala; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 245, s. 23.
Metsäpirtti. 1972.
3 SKS KRA. Lumatjärvi, Eeva. 95. 1953. Parikkala.
4 MV:KTKKA 735. Porkka, Laina, s. 130. 1917. Hogland; MV:KTKKA 732. Mikkonen, Adam, s. 38. 1917. Kajana
lkm; SKSÄ 88:7. 1961. Toivonen, Kyösti. Hausjärvi.
5 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 20646. 1932, uppt. 1920. Muonio; SKS KRA Hörtsänä, Hugo. 1070. 1953. Orivesi;
TYKL/frågebl./46: meddelare nr 137, s. 12. Padasjoki. 1972.
6 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 20645. 1932, uppt. 1917. Pudasjärvi.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 318, s. 15. Kullaa. 1972.
8 SKS KRA. Poutanen, Herman. KJ 17:5870, s. 5. 1957. Kronoborg; MV:AK. Wiander, E., s. 1. 1971. Kyrkslätt; SLS
1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 3. 1976. Esse.
9 SKSÄ 217:29. 1976. Rausmaa, Pirkko-Liisa. Sysmä.
310