Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

och uppskattade var de nog och var det kopperskan, så rikligt fick hon igen att äta och
dricka och tobak fick hon så mycket hon behövde, ofta så rökte kopperskan pipa alla som
jag nu kommer ihåg så en pipa måste de nog ha” 1 samt att ”kopperskan hölls med god mat
och hon bjöds t.o.m. på brännvin, värdinnorna hämtade var och en hemifrån matsäck till
koppningsgården, där man av dessa tillredde åt kopperskan den bästa mat man kunde” 2
eller vidare att ”knappast hade nu de där botarna så höga taxor, när man nu fick kvarter
och proviant i gården under den tid man vistades där och litet kaffepengar då de begav sig
av samt beröm över vad de hade åstadkommit medan de vistades i gården, kopperskorna
hörde ju till samma yrkesgrupp som skomakarna och skräddarna till den krets som fördes
till kammaren på kaffe ...” 3 samt slutligen att ”vården inte kostade så det nu lönar sig att
säga, några dygns måltider och nattkvarter, nå sedan av välvillighet pengar, vad nu var
och en ...” 4
Och det faktum att ett större antal personer hade samlats på gården, dit kopperskan
hade kommit för att bli koppade innebar givetvis att kopperskan var tvungen att vistas på
gården under en längre tid medan hon då koppade. I regel gjorde kopperskan sig heller
inte någon brådska eftersom hon vanligtvis föreföll att trivas med det logi och kost hon
härvidlag erhöll. Och förutom kosten och login kunde man ju eventuellt nog sätta med åt
henne någon form av matsäck också.
Sammanfattandes kan man säga att även om kopperskorna för det mesta koppade
för att försörja sig, så kan man inte påstå att de direkt profiterade på sitt arbete. Den ersättning
kopperskan erhöll för sitt tunga arbete, har i regel ansetts vara ringa och man har varit
tacksam för det hon åstadkom. Som beräkningsgrund för ersättningen har kopperskan
ända sedan slutet av 1800-talet använt ett slags stycketariff – hon tog betalt enligt antalet
horn som hon hade dragit fast. I början av 1900-talet kunde taxan vara några penni per
kopphorn, men den förändrades sedermera i enlighet med penningvärdet. Stycketariffen
kunde också vara något lägre om det var riktigt många horn drogs fast. Men trots den
stycketariff bykopperskan hade meddelat om, har man också ersatt henne med olika slags
produkter, huvudsaken var att man stod på god fot med henne och att hon var nöjd. En
liknande stycketariff har även sedan början av 1900-talet fram till tiden kring mitten av
1900-talet tillämpats av kopperskorna i de allmänna basturna i städerna. Dessutom har
man betalat en skild bastuavgift. Under tider med knapp tillgång på livsmedel, var kopperskan
i den allmänna bastun tacksam för ersättning i form av livsmedel.
Men förutom enligt stycketariffen har man också ersatt kopperskan i natura med olika
slags matvaror sådana som gården kunde producera. Det kunde som det redan på
1930-talet sägs, vara mjöl, men även kött och bröd, samt senare även smör och kött. Andra
produkter har varit ull, ja t.o.m. ved, och dessa ofta i riklig mängd. Som ersättning
har man även betraktat den kost i form av kaffe och mat hon fick efter avslutad koppning
liksom även tobaken och brännvinet, om hon så önskade. Det samma gällde även det logi
1 SKNA 383:1, B:10. 1960. Nirvi, R.E. & Nirvi, Irma. Askola.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 87, s. 13. Tarvasjoki & Sievi. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 92, s. 21. Kumo & Kiikoinen. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 182, s. 14. Siikajoki-älvdalen. 1972.
264