Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

på magen, maha, vatsa. Och i fråga om magen som olämpligt ställe att dra fast kopphorn
på berättas det t.ex. att ”horn drogs fast på ryggen och fötterna och på ställen som täcks av
kläder, i mindre utsträckning kanske på framsidan inte på magen eller i trakten av brösten
utan på fötter och på armar med början från 8 horn” 1 eller att ”nästan på alla ställen, dock
inte på magen, men nog på bröstmusklerna men mera sällan om inte patienten speciellt
klagade över värk i bröstmusklerna” 2 samt att ”magen koppade man i regel inte” 3 eller att
”men jag har aldrig hört att magen skulle ha koppats” 4 och slutligen att ”endast magen var
ett ställe som kopperskan inte gärna koppade”. 5
Av hela det rikhaltiga materialet framgår det emellertid ingenstans någon direkt orsak till
varför man inte fick koppa på magen. Det är bara att konstatera att det ansågs olämpligt.
Andra delar av framsidan av kroppen, som man inte heller gärna koppade på var på
bröstet. Härvidlag råder det dock delade meningar, enligt ett fåtal uppteckningar har man
dock i vissa fall kunnat dra fast horn på bröstet, men dock aldrig på kvinnobrösten på
vilka man under inga omständigheter fick koppa, men inte heller under brösten på männen
har det varit lämpligt att koppa. 6
Någon enstaka uppgift ger också vid handen att man inte heller har koppat i ansiktet,
vilket dock strider mot de flesta av de ovan tidigare anförda uppgifterna vilka talar bl.a.
om koppning av hakan och kinderna. Men härvidlag sägs det att man inte bör koppa i
ansiktet eftersom det lämnar fula spår efter sig. 7
I jämförelse med de ställen som varit lämpliga att dra fast horn på, har att det varit
mycket få delar av kroppen som man alltså inte har dragit fast horn på. Ty även på de
mindre ytorna av kroppen har man dragit fast horn och anpassat hornens storlek liksom
även antalet därefter.
5.3.13 Översikt av fastdragningspunkterna
Till slut kan man undra över vilka de olika kriterierna har varit enligt vilka kopperskan,
men i någon mån även den som skulle bli koppad, valt de olika delarna av kroppen på
vilka man har dragit fast kopphorn. Man kommer då fram till att det faktiskt har varit de
olika sjukdomarna eller krämporna, eller rättare sagt, deras symptom och var dessa då
kändes av i kroppen som sist och slutligen har lett till bestämmandet av fastdragningspunkterna.
Detta gällde särskilt i de fall då man drog fast i närheten av det värkande stället, men
även då man i enlighet med den sedan antiken härstammande regeln strävade efter att
dra bort den onda bloden från ett ställe på kroppen som låg långt ifrån det ställe där man
kände av värken. 8 Det förefaller som om kopperskan på grundval av sin yrkeskunskap
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 212, s. 16. Laukas. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 359, s. 5. Pielavesi. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 265, s. 6. Rautus. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 352, s. 9. S:t Andree. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 397, s. VIII. Töysä. 1972
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 298, s. 125. Kivinebb & Terijoki. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 176, s. 24. Somero. 1972.
8 Ahlström 1976, s. 44–45.
191