Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

sekelskiftet fanns det en eller två koppa käringar i varje by”, 1 eller att ”i varje socken fanns
det åtminstone ett par, tre kopperskor” 2 eller att ”i varje byalag fanns det åtminstone en
käring som nästan som sitt yrke gick och masserade och koppade” 3 eller vidare att ”på
1910–30 -talen fanns det i Onkiniemi fem kopperskor samtidigt” 4 eller bara att ”det på vår
ort har funnits flera kopperskor” 5 eller att ”nog fanns det ju av de där kopperskorna förr i
byn flera av, numera mindre” 6 eller slutligen att ”kopperskor fanns det i början av den tid
jag kommer ihåg i varje by och att de kom vid behov hem till patienten eller utförde koppning
i sitt eget hem”. 7 Det allmänna intrycket av uppgifterna är således att man erinrar sig
att det åtminstone förr har förekommit rikligt med kopperskor ute i byarna, men som det
ofta nog också konstateras att det inte mera förekommer kopperskor eller att det i undantagsfall
nog kan finnas en och annan kopperska kvar ännu.
Bykopperskan, som ofta ansågs vara en stadigvarande kopperska, var i regel en äldre
kvinna som var bosatt i någon stuga där hon var värdinna eller i något torp i byn som
backstugusittare och som vid sidan om sina egentliga dagliga sysslor även ägnade sig åt att
på begäran koppa folk. Det har också förekommit att bykopperskan kunde vara en äldre
kvinna som var inhysing på någon större gård. Och inte sällan var bykopperskan en fattig
äldre änka som utnyttjade sin konst att kunna koppa för att försöka försörja sig.
Massös och barnmorska var också något sådant som bykopperskan har ägnat sig
åt att vara. Förutom det att bykopperskan brukade koppa folk så var hon i regel också
skicklig på att massera folk, en konst som hon för det mesta kombinerade med själva
koppningen. För mycket ofta påpekas det att kopperskan samtidig var massös, men det
konstateras också att alla kvinnor som kunde massera inte nödvändigtvis kunde eller brukade
koppa. 8
Andra uppgifter som ibland också har hört till sådana som bykopperskorna har sysslat
med, har bestått av att hon också har verkat så som barnmorska i byarna, en uppgift som
hon då också brukade utföra i en bastu, dit kvinnorna som skulle föda, åtminstone förr
brukade söka sig eller som det sägs ”att på den tiden där rätt nära oss fanns det en sådan
där Manta som var barnmorska och hon var kopperska och hon hämtades till gårdarna då
värdinnorna upptäckte att nu kommer babyn”. 9
Om dessa bykopperskor berättas det att hon kunde vara en kvinna i medelåldern, en
åldersstigen kvinna eller också en äldre kvinna, som inte sällan var av det kortare och
tjockare slaget. Men hon kunde också vara, så som det sägs en gammal liten käring, ja
t.o.m. en gammal krokryggig mora som har kunnat verka som bykopperska. Om bykopperskorna
berättas det vidare att hon kunde vara en liten gumma som var riktigt pratsam
1 MV:AK. Backman, J., s. I. 1971. Jakobstad.
2 SKS KRA. Mattila, Martti E. 2689. 1935. Viljakkala.
3 SKS KRA. Loukola, Jaakko. 76. 1933. Lappajärvi.
4 SKS KRA. Tiainen, Kyllikki. Kansanlääkintä 11, s. 39. 1977–78. Sysmä.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 138, s. 6. Haukipudas. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 143, s. 8. Terijoki & Nykyrka Vi. l. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 194, s. 11. Säräisniemi. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 11, s. II. S:t Bertils. 1972.
9 SKSÄ 134:17, 18. 1968. Hannunen, Maija & Paavilainen, Kari. Kuru.
251