Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

För efter det att såren innanför märket i huden hade hackats upp och bloden börjat
komma ur såren gällde det för kopperskan att mycket snabbt placera samma horn, som
hon en stund tidigare hade tagit bort för att hacka upp sår, på plats igen ovanpå de i huden
upphackade såren. Härvidlag måste hon vara noga med att hon placerade hornet så att
alla de sår som hon hade hackat eller ”knäppt upp” faktiskt kom innanför hornkanten,
inte ett enda sår fick lämnas utanför eller som det på senare tid berättas att ”på dessa sår
placerade hon hornet men så att inte ett enda sår fick synas under hornet ...” 1
Först därefter kunde hon börja med att på samma sätt som under den första omgången
hornen drogs fast, att med munnen via de små dragen i kopphornshinnan suga ut luften
ur hornet som därvidlag drog. Därvidlag var det också mycket viktigt att kopphornshinnan
var i gott skick och fungerade väl så att det uppstod ett ordentligt vakuum inuti hornet
men också för att den skulle hindra bloden från att komma i munnen på kopperskan,
någonting som vi återkommer till längre framöver.
Om man utnyttjade koppglas med gummiboll var det enkelt att klämma ihop gummibollen
och placera koppglaset med den hoptryckta gummibollen tillbaka ovanpå såren.
Även de uppvärmbara koppglasen måste värmas upp på nytt innan de placerades ovanpå
såren.
Om fastdragningen av de blodsamlande redskapen, speciellt kopphornen berättas det
mer eller mindre ingående i uppteckningarna så som t.ex. en kopperska säger att ”man
slår bara sönder ytan med koppningsjärnet och sedan suger man där fast hornet” 2 eller
som det heter att ”små sår och hornet sugs fast ovanpå såren” 3 eller att ”hon hackade med
rakknivsbladet omkr. 10 cm:s långa sår, sedan sög hon fast hornet på samma ställe, det
samma gjordes med alla horn” 4 eller vidare att ”några sår i ytan innanför cirkeln sedan
placerade hon hornet och sög fast det och sedan följande” 5 men det sägs också att kopperskan
kommenderade den som hon behandlade och sade att ”var nu utan att röra dig då
jag drar fast hornen så att de inte faller med en skräll i golvet innan de suger bort den onda
bloden” 6 och att ”kopperskan placerade hornet ovanpå såret och suger ut luften ur hornet
varvid det uppstår ett sug hornet fäster vid huden och börjar dra upp blod i hornet”. 7
För kopperskan gällde att få hela proceduren med att på nytt dra fast hornen ovanpå de
upphackade såren att gå snabbt undan, så att inte den blod som började sippra eller rentav
rinna ur såren hann börja rinna ned längs med kroppen. Samma procedur upprepade hon
sedan i tur och ordning med alla de fastdragna hornen eller blodkopparna börjandes med
dem som först dragits fast.
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 397, s. VII. Töysä. 1972.
2 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 22003. 1933. Perho.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 25. Libelits. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 272, s. 3. Saari. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 377, s. 7. Pielavesi. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 250, s. 4. Parikkala. 1972
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 363, s. 10. Kronoborg. 1972.
218