Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Men det att kopphornshinnan i regel hade framställts av en svinblåsa som ju i färdigt
berett skick var relativt stor, gjorde att man samtidigt också hade tillverkat åt sig reservmaterial,
som man hade att ta till när det visade sig att kopphornshinnan hade gått sönder
och inte mera gick att använda, utan måste bytas ut. Något som kopperskan efter en
granskning av kopphornen allt emellanåt fick lov att göra och som det t.ex. berättas om
att ”... i bastufarstun medan bastun blev varm lagade hon nya sughinnor” 1 samt att ”någon
gång hände det att hinnan i toppen av hornet gick sönder” 2 eller som en kopperska
uttrycker sig ”nå jag lagade nya hinnor på dem, hornen gick ju att koka och tvätta men
man fick ju laga nya hinnor på dem”. 3 Detta var någonting som också bidrog till att just
urinblåsan var ett ytterst lämpligt råmaterial att framställa kopphornshinnor av.
Beträffande kopphornets funktion som helhet kan man slutligen konstatera, att ett
”hemlagat” kopphorn fungerade på följande, i princip enkla sätt. Efter det att kopperskan
innan själva koppningen har blötlagt hornet så att kopphornshinnan blir lämpligt mjuk,
placerar hon hornet ovanpå huden på det ställe av kroppen som skall koppas. Därefter
suger hon med munnen placerad runt kopphornsändan ut luften ur hornet. Den luft som
hon suger ut kommer då ut via de i hinnan uppskurna hålen, de s.k. dragen. Men så fort
hon slutar suga, så på grund av det yttre lufttrycket, trycks den tunna kopphornshinnan
tätt fast mot hålet i kopphornstoppen och täpper till det, samtidigt som funktionen hos
de små dragen upphör. Det bildas nu ett vakuum inuti själva kopphornet som håller fast
hornet på sin plats samtidigt som detta vakuum drar upp huden som bildar en liten bula
inuti själva kopphornet. Den sugande eller den dragande effekten hos kopphornet har
därvidlag uppnåtts och som kan sägas utgöra kopphornets primärfunktion.
Hornpåsen hörde på sätt och vis också till de hemgjorda koppningsredskapen även
om den s.k. hornpåsen eller hornsäcken nog inte är något koppningsredskap i dess egentliga
bemärkelse, utan ett slags attribut som åtminstone sedan början av 1900-talet har
varit ett föremål mycket intimt förknippat just med kopperskan och hennes verksamhet.
Den mest använda benämningen på detta föremål har varit hornpåse, sarvipussi 4 men
man talade också om en hornsäck, sarvisäkki 5 eller en kopparpåse 6 kuppapussi eller kupparinpussi.
7 Men benämningen ”hornpåse” är den vanligaste som är känd åtminstone
sedan början av 1900-talet. Det finns t.ex. ett ordspråk i vilket det heter att ”Om kopparkäringen
skulle dö så skulle jag få hornpåsen” 8 men också i ett något senare belägg, från
mitten av 1920-talet sägs det att ”flera koppargummor gick omkring i byarna, så att det
skramla i hornpåsen”. 9
1 SKS KRA. Jokela, J.V. PK 43:7846. 1938. Brahestad.
2 SKS KRA. Etelä-Pohjanmaan Nuorisoseura. 645. 1956, insaml. 1948. Alajärvi.
3 EI 1977:1. Strandberg, H., s. 34. 1977. Korsnäs.
4 SKS KRA. Mäkinen, J.A. 80. 1929. Etseri.; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 164, s. 17. Säminge.1972.
5 MV:AK. Heikkinen, Paavali, s. II (14). 1971. Rautavaara.
6 EI 1977:1. Strandberg, H., s. 36. 1977. Korsnäs.
7 SKNA 142:2, A:1,10. 1959. Virtaranta, Pertti & Itkonen, Terho. Kuusamo; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 151, s.
38. Limingo-Temmes. 1972.
8 MV:KTKKA 724. Kaikkonen, Herman, s. I (177). 1917. Suomussalmi.
9 SLS 366. Anderson, Felix, s. 18. 1925. Borgå.
89