Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Sammanfattningsvis kan det sägas att efter det att hornen en ”första gång” hade varit
fastdragna på huden kunde kopperskan börja hacka upp sår där hornen suttit – förutsättningen
för att kunna avtappa blod. De redskap som hon härvidlag använde var främst
koppyxan, som omnämns redan i uppteckningar från 1910-talet eller rakkniven med vars
spets hon hackade upp och som omtalas fr.o.m. början av 1900-talet. Men även en välslipad
spets på en täljkniv eller hörnet på ett rakblad har under denna tid använts. Och
enligt en del något knapphändiga uppgifter har såren på senare tider knäppts upp med en
koppsnäppare, närmast av kopperskor i de allmänna basturna. Men innan upphackandet
kunde börja måste hornen plockas bort, något som gjordes i den ordning de dragits fast.
Därefter inleddes upphackningen av sår, vilket har varit ett av de mest och noggrannast
beskrivna momenten. Enligt de något knapphändiga uppgifter som föreligger fr.o.m.
början av 1900-talet och vidare under hela den tid koppningen utövats, gällde det nu för
kopperskan att snabbt börja hacka upp sår i huden i bulan efter hornet. Något som hon
också gjorde i snabb takt med lätt hand, så att såren inte blev för djupa utan små och nätta,
vilket även uppskattades. Dessutom så läktes de små såren väl utan att lämna ärr efter sig.
Därtill måste man, som det i de sentida uppteckningarna sägs, se till att såren innanför
bulan hackades upp i kroppens längdriktning med början nerifrån.
I likhet med antalet av de fastdragna hornen har man ofta även redogjort för antalet
upphackade sår per kopphorn. Och enligt ett något knapphändigt material sägs det, inledandes
med uppgifter fr.o.m. början av 1900-talet att man har hackat upp en 3–4, högst 5
sår per kopphorn en första gång.
Den följande gruppen på 5–10 upphackade sår per horn grundar sig på långt fler belägg
börjandes fr.o.m. 1910-talet och framöver tyder på att det har varit rätt så vanligt med
5–10 sår per horn.
Den absolut vanligaste gruppen i fråga om antalet upphackade sår per horn, var den
som nämner ett tiotal sår per horn och som finns rikligt belagd i uppteckningar fr.o.m.
1930-talet fram till de yngsta uppteckningarna. Avsikten med ett tiotal sår per horn var
att få bort ”all den onda bloden”. Med en koppsnäppare som användes på senare tider
knäpptes, beroende på modellen 8–12 sår upp per horn. Den avtappade blodmängden
var, eftersom såren skulle vara små, beroende av det upphackade antalet sår, som det t.ex.
sägs redan i början av 1900-talet.
Slutligen, jämfört med en hel del detaljerade uppgifter om koppningen, så är det knapphändigt
med upplysning om hur upphackningen kändes. Och i de fall detta omtalas, sägs
det att det knappast alls kändes, eller som ”när en loppa biter”.
5.5.3 Hornen som åter drogs fast ovanpå såren samlade och fångade
upp blod
Men kopphornen eller blodkopparna utnyttjades inte enbart till att samla bloden under
den uppvärmda huden med. Deras egentliga uppgift har åtminstone i samband med den
blodiga koppningen varit att samla och fånga upp den onda bloden som hade börjat rinna
ur de i huden upphackade såren.
217