Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Det finns uppenbarligen ett tusental olika proteiner i blodplasman, av vilka fibrinogenet
utgör omkr. 5 % av alla i plasman ingående proteiner. 1 Fibrinogenet har en avgörande
funktion beträffande befrämjandet av blodens koagulering eller levrande. Om man
ur blodplasman, t.ex. genom koagulering avlägsnar fibrinogenet får man serum som blir
kvar.
Sin mörkröda färg och ogenomskinlighet får bloden av de röda blodkropparna eller
erytrocyterna, som utgör huvuddelen av alla celler i bloden, och en fjärde del av organismens
alla celler. De röda blodkropparna, som hör till våra minsta celler är bara 7–8 μm
breda och 2 μm tjocka har en möjlighet att ändra form så att dessa en och en kan passera
genom de allra smalaste blodkärlen i kroppen, kapillärerna. De får sin röda färg av
hemoglobinet som det finns rikligt av i dessa blodkroppar. Deras viktigaste uppgift är att
transportera syre från lungorna till vävnaderna, liksom även koldioxid från vävnaderna
till lungorna. 2
Vid sidan av de dominerande röda blodkropparna finns det i bloden även en annan
typ av blodkroppar – de vita blodkropparna eller leukocyterna, till vilka granulocyterna,
lymfocyterna och monocyterna hör. Av dessa indelas granulocyterna dessutom i neutrofila,
eosinofila och basofila. Mängderna av de olika typerna av vita blodkroppar i den
cirkulerande bloden varierar beroende på det fysiologiska tillståndet.
En av de viktigaste egenskaperna hos de olika slagen av de vita blodkropparna är deras
förmåga att inta (fagocytera) och tillintetgöra främmande partiklar, som t.ex. bakterier
som kommit in i kroppen. 3
Förutom de röda och vita blodkropparna innehåller bloden även ett mycket växlande
antal trombocyter eller s.k. blodplättar med en diameter på 2–5 μm. Trombocyterna kan
klibba fast vid varandra liksom även vid skadade blodkärlsväggar, varvid de bidrar till att
stoppa blödningar. 4 Trombocyterna har följaktligen en avgörande betydelse för blodflödets
upphörande bl.a. i samband med avslutad koppning.
Beträffande blodens koagulation bör vi återigen beakta de antika uppfattningarna om
blodens sammansättning eftersom dessa under årtusenden har haft en avgörande inverkan
på de olika formerna av blodtappning. Det var iakttagelserna, vid vilka man med lätthet
kunde konstatera att den röda saft som vällde ut ur t.ex. en öppnad åder blott skenbart
utgjorde en enhetlig vätska, utan att den i själva verket bestod av, som man då ansåg, fyra
olika beståndsdelar. 5 Numera vet vi att det man då iakttog, var den egenskap hos bloden,
som gör att den när den hamnar utanför kroppen, koagulerar, levrar sig eller stelnar, och
som är en mycket viktig egenskap, utan vilken kroppen vid en sårskada skulle förblöda. 6
Det som inträffar i samband med blodens koagulation ”bekräftar” de under antiken
gjorda iakttagelserna rörande avtappad blod, som vid levringen p.g.a. blodens syrsättning
1 Människans fysiologi 1988, s. 98.
2 Människans fysiologi 1988, s. 92–93.
3 Människans fysiologi 1988, s. 95–97; Wrete 1960, s. 83.
4 Människans fysiologi 1988, s. 97.
5 Fåhræus 1924, s. 24.
6 Lindskog & Zetterberg 1981, s. 82.
60