Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

I slutet av detta avsnitt konstaterar Galenos sedan att det med hjälp av blodkoppar är
möjligt att evakuera materie, befria från smärta, minska inflammationerna, upphäva väderspänning.
Men också att man kan återställa aptiten och tillfoga en försvagad magsäck
styrka, befria från svimning, överflytta blodsvallningar uppifrån och torka ut samt hämma
blodsutbrott och dra ut ett fördärvat tillstånd av menstruation samt slutligen lindra
menstruationen. 1
Det kan härvidlag konstateras att Galenos var en auktoritet, som sedermera kom att
sätta sin starka prägel på medicinen för en lång tid framöver och som man ännu i början
av nya tiden hänvisade till. 2
Paulus från Egina var en av de sista medicinska auktorerna som verkade alldeles i
början av medeltiden d.v.s. under första hälften av 600-talet e.Kr. och som i ett av sina
medicinska arbeten har ett speciellt avsnitt just om koppningen. Han konstaterar om användningen
av koppning bl.a. att blodkoppen används för att sätta någonting i rörelse och
för att dra till sig och transportera det utåt. Och vidare att, som han säger, den lätta blodkoppen
sönderdelar uppblåstheten och återställer blodsvallet i magen samt drar till sig
bloden och återställer i gengäld det framflytande, om den, d.v.s. blodkoppen blir placerad
på de motsatta delarna av kroppen. Paulus från Egina framhåller också att ett inristande
i huden tillåter sjukdomsorsaken att på ett aktivt sätt dunsta ut och samtidigt som inte
endast bloden blir uttömd utan även andra safter. Och han fortsätter med att konstatera
att man vid avtappandet av blod på ett köttigt ställe först ristar in och därefter sätter på
en blodkopp, men att man på ett mindre köttigt ställe av kroppen först sätter på en lätt
blodkopp och därefter ristar in i den uppsvullnad som uppstår efter den fastdragna blodkoppen.
Samt vidare att man skall anpassa antalet och djupet på de inristade snitten enligt
hur pass mycket av bloden man önskar dra ut.
I Paulus från Eginas text talas det vidare bl.a. om blodkoppar av glas vilka underlättar
iakttagandet av den avtappade mängden blod, men att dessa av glas icke är så hållbara som
de av metall (brons) vilka tål en starkare uppvärmning. Vidare talar han om ”blodkoppar”
tillverkade av horn vilka sögs fast med munnen. Han nämner även att man vid fastdragandet
av blodkoppen först bör räta ut ytan av huden där blodkoppen skall dras fast samt
att man bör akta sig för att skada den som skall koppas i samband med uppvärmningen av
blodkoppen. Även storleken på blodkoppen bör anpassas enligt det ställe av kroppen där
de dras fast. Paulus från Egina varnar också för att dra fast blodkoppar på brösten, vilka
kan, som han säger sugas in i själva blodkoppen och försvåra ett borttagande av densamma.
3
Själva tekniken för användningen av olika slag av blodkoppar tycks vara noggrant relaterad
av Paulus från Egina. Det som däremot saknas, är en lika noggrann beskrivning över
mot vilka olika sjukdomar och krämpor och på vilka ställen av kroppen blodkopparna i
samband därmed skulle dras fast.
1 Galenos 1826, s. 320–321.
2 Se t.ex. Olai 1578, s. CLXXXII.
3 Paulos von Aegina 1914, s. 507–508.
135