Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

kuppariämmä, 1 koppgumma eller koppargumma eller bara kuppaajat, 2 kopperskor. De är
alla benämningar i vilka lånordet kopp- ingår i olika sammansatta former och vilka har
varit i allmänt bruk i olika delar av vårt land.
Sarvittaja är en annan likaså gammal benämning på kopperskan, som också har använts
på finska, om än i en mycket begränsad omfattning, och som är ett ord som grundar
sig på det inom vårdmetoden flitigast använda redskapet – kopphornet. Alltså själva
redskapet och speciellt dess framställningsmaterial, ett kohorn har lett till uppkomsten av
en benämning på den person som utnyttjade redskapet. Benämningen är också känd av
Lönnrot som i sitt lexikon från 1880 upptar formen sarvittaja som han översätter till ”den
som koppar”. 3
Vanligtvis talades det om sarvittaja 4 eller sarvettaja, 5 kopperska men även andra benämningar
sådana som sarviniekka, 6 egentligen en person skicklig i att sätta på horn,
sarvenpanija, 7 ordagrant hornpåsättare eller sarvitohtori, 8 horndoktor har förekommit.
Beträffande användningen av benämningen sarvittaja på kopperskan kan det konstateras
att det är fråga om en benämning som närmast tycks ha använts i de sydvästra delarna av
vårt land. I fråga om användningen av benämningen sarvittaja på finska får man av det
arkivaliska materialet en uppfattning om att just detta ord, sarvittaja i främsta hand har
varit en benämning på de kopperskor vilka verkade i de allmänna basturna i städerna –
alltså på personer vilka betraktades som ett slags yrkeskopperskor.
Det berättas också att det har funnits en del kopperskor, som var så pass måna om sin
egen värdighet, att de faktiskt påpekade att när man talar om dem, att man bör kalla dem
för sarvittaja och inte använda ordet kuppari, som de själva ansåg vara en nedsättande
benämning. 9
Slutligen kan det nämnas att det förekommer ytterligare, en förr använd benämning
på kopperskor som dock är mycket sällsynt. Den lyder verenimijä, 10 blodsugare och är en
benämning som närmast syftar på hela den behandling som kopperskan utförde.
När det är fråga om en yrkesgrupp som kopperskans, som var utbredd över hela landet
och som man visste att sysslade med att dra ut ”ond blod” ur folk med hjälp av hemgjorda
redskap och som man i många fall ansåg vara avvikande på grund av sitt arbetssätt, men
som man dock när man ansåg sig behöva hennes hjälp nog respekterade, är det ytterst
förvånande att det inte har förekommit direkta öknamn på henne.
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 237, s. 8. Räisälä. 1972; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 116, s. 5. Rautavaara.
1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 10, s. II. S:t Johannes. 1972; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 14, s. 8 (21). Alastaro,
Loimaa & Metsämaa. 1972.
3 Lönnrot II 1880, s. 512.
4 SKSÄ 221:3. 1967. Koivu, Leena. S:t Marie; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 71, s. 14. Kumo. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 221, s. 8. Koski Th.l. 1972.
6 SKSÄ 87:31. 1966. Vento, Urpo. Lammi.
7 SKSÄ 310:80. 1966. Vento, Urpo & Laaksonen, Pekka. Hollola.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 129, s. 5. Vesilax. 1972.
9 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 129, s. 5. Vesilax. 1972; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 349, s. 14. Lundo. 1972;
TYKL/frågebl./46: meddelare nr 158, s. 9. Åbo; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 221, s. 8. Koski Th. l. 1972.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 138, s. 10. Haukipudas. 1972.
249