Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

2.4 Den historiska referensramen rörande bloden och
möjligheterna till vård
2.4.1 Antika föreställningar om bloden och kretsloppets upptäckt
Utan att överdriva kan man säga, att det torde ha varit de antika uppfattningarna om
bloden och dess roll, sammansättning och rörelser i kroppen, som åtminstone inom den
tradition som härstammar från antiken, som har gett upphov till användningen av de
olika vårdmetoder, vilka grundar sig på att det var bloden och speciellt den s.k. mörka
bloden i kroppen, som ansågs vara den egentliga sjukdomsorsaken och att avtappandet av
dylik blod gjordes i botande syfte.
För även om man t.ex. redan i det forntida Egypten var på det klara med, så som man
uttrycker sig, att ”det (hjärtat) talar i blodkärlen i varje lem”, 1 så hade man inte ännu löst
gåtan kring blodomloppet. Men inte heller under den klassiska antikens tid kände man till
kretsloppet, eftersom man på den tiden föreställde sig att bloden skapades i det största och
mest centrala organet levern, varifrån den genom venerna fördes ut i kroppen dragen av
en viss attraktion. Blodströmmen i venerna eller blodådrorna var alltså centrifugal, vilket
innebar att den sökte sig bort från mittpunkten. 2
Den som sedermera på experimentell väg kom att ge en naturlig förklaring till de antika
uppfattningarna om bloden och därmed också en förklaring till de då rådande föreställningarna
rörande avtappandet av blod i terapeutiskt syfte var den svenske medicinhistorikern
Robin Fåhræus. I sitt verk ”Läkekonstens historia” säger han bl.a. att:
Det första som sker i en portion blod, som uttömts, är att det efter något antal minuter
stelnar eller, som man säger, koagulerar. Från att ha varit flytande bildar blodet nu
en halvfast kaka, ett koagel. Ungefär samtidigt inträder något som dels syns vara, dels
verkligen är en separeringsprocess. Blodkakan färgar sig på ytan högröd beroende på att
de röda blodkropparna närmast ytan upptar syre ur luften. Genom kontrastverkan får de
nedre delarna av blodkakan härigenom en mörkare, svartare ton. Det måste ha förefallit
grekerna som om det var två beståndsdelar i kärlinnehållet, som höll på att skiljas åt, varav
den uppåtstigande, högröda, ansågs motsvara blodet i inskränkt bemärkelse, medan den
till synes sjunkande, mörka beståndsdelen utgjordes av den svarta gallan. Efter någon tid
kommer en tredje beståndsdel till synes. Blodkakan börjar nämligen att långsamt kontrahera
sig, utpressande en klargul vätska som vi kallar blodserum och som grekerna kallade
den gula gallan.
Men de hippokratiska läkarna hade alldeles klart för sig att kärlinnehållet inrymde
ytterligare en beståndsdel av intressantaste slag. Om man rörde om i det färskt uttömda
blodet med en visp, fastnade nämligen på denna ett vitaktigt klibbigt ämne som vi vet är
trådämnet eller fibrinet, och som grekerna kallade för slemmet. Då detta tack vare omröringen
hade fastnat på vispen och sålunda avlägsnats, förlorade den övriga blandningen
1 Ebbel 1937, s. 115.
2 Harvey (1628) 1929, s. XV.
57