Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

ämnen förefinnas i för liten eller för stor mängd eller är för sig avsöndrat i kroppen och ej
blandat med alla de övriga. 1
”Sjukdomsläran, som baserade sig på de fyra kardinalvätskorna, blod, slem, gul galla och
svart galla, var icke enbart ett resultat av teoretiskt spekulerande,” utan hade enligt Perret,
”så som Robin Fåhræus visat, sin förankring i iakttagelser av åderlåtningsblodet i normalt
och sjukt tillstånd”. 2
Blodomloppet var en gåta som kom att få sin slutliga lösning först 1628 e.Kr. i och med
William Harveys revolutionerande upptäckt av blodens kretslopp. Och i sitt avslutande
kapitel om påvisandet av blodens kretslopp konstaterar Harvey att ”bloden på grund av
hjärtkamrarnas sammandragning strömmar genom lungorna och hjärtat och drivs genom
hela kroppen och tränger in i venerna och vävnadens porer samt genom venerna
från alla kroppens perifera delar vänder tillbaks till centrum, från de mindre venerna till
de större och därifrån till vena cava och slutligen kommer till hjärtats förkammare och
det i så stor mängd och i så stor strömning och återströmning härifrån till artärerna och
därifrån tillbaka genom venerna att den icke kan ersättas av den upptagna födan och i
mycket större mängd än det vill vara nödvändigt för födan så följer nödvändigtvis härav
att bloden hos de levande varelserna må cirkulera och röra sig i ett kretslopp och vara i en
oupphörlig rörelse och att detta är hjärtats verksamhet eller avsikt som det utför genom
pulsen och att hjärtats rörelse och puls är den enda orsaken till detta”. 3 Och blodströmmens
riktning i artärerna och venerna demonstrerade Harvey med hjälp av en åderlåtningsstas
som bands kring överarmen. 4
En sak som man kan spekulera över, är huruvida man i ett tidigt skede hade varit på
det klara med blodens verkliga roll i människokroppen, skulle då de olika formerna av
blodtappning använda som vårdmetoder överhuvudtaget alls ha uppstått. Och det som
man vidare kan undra över är de olika uppfattningarna om bloden, som har förekommit
och som har legat till grund för blodtappning i botande syfte.
2.4.2 Några medicinska uppgifter om bloden
Bloden är den vätska i kroppen, som utgör omkr. 8 % av människans kroppsvikt och som
uppgår till omkr. 5,6 liter, om man väger omkr. 70 kg 5 och vars sammansättning av några
olika beståndsdelar man har varit medveten om sedan antikens dagar.
Bloden, som i motsats till de övriga vävnaderna i kroppen är flytande, förefaller vara en
något tjockflytande ogenomskinlig vätska som utgörs av av blodens intercellularsubstans,
som kallas för plasma eller blodplasma, som är klar och endast har en svagt gulaktig färg. 6
1 Fåhræus 1970, s. 35–38. Beträffande en mera utförlig redogörelse om uppfattningarna bloden genom tiderna
hänvisas till Fåhræus ”Blodet i läkekonstens historia” 1924 .
2 Perret 1955, s. 12.
3 Harvey (1628) 1929, s. 77.
4 Harvey (1628) 1929, s. 74–77.
5 Människans fysiologi 1988, s. 91.
6 Wrete 1960, s. 80.
59