Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

att de befann sig utanför hålet i toppen och kunde följaktligen inte heller släppa in någon
ny luft i hornet, något som det berättas om redan i de äldsta uppteckningarna t.ex. att ”när
luften sugits ur hornet så pressar luften utifrån på hinnan som trycker fast hinnan mot
hornkanten”. 1 Inuti själva hornet hade det nu uppkommit ett vakuum som alltså höll det
på plats. Det berättas t.ex. att ”då man hade åstadkommit ett sug, att det sög så att inte
suget släpptes bort” 2 samt att ”hinnan som man genom att suga åstadkom ett slags drag
med så att hornet fäste vid huden”. 3
När kopperskan genom att suga ut luften hade dragit fast ett kopphorn i sänder vid den
hela huden var det fråga om en första fastdragning. Och om det att hornet en första gång
hade dragits fast, ibland t.o.m. riktigt hårt berättas det som en kopperska t.ex. säger att
”det sätts på ryggen så dras det fast, så nog tar det fast då det finns goda hinnor ibland till
och med för mycket” 4 eller som en annan kopperska säger kort att ”i munnen sätter man
ändan av hornet och suger fast det, ja så att det fäster hårt vid huden” 5 eller som en annan
som blivit koppad uttrycker sig att ”när hornet fästs vid huden så tar det så hårt fast att det
riktigt sticker”. 6
I princip på samma sätt fungerade även de kopphorn vilka kopperskan själv hade framställt
med utnyttjandet av en fabrikstillverkad gummiboll vilken hade trätts på i toppen av
kopphornet. Kopphornet med gummiboll placerades på huden och kopperskan klämde
snabbt ihop gummibollen som pressade ut luft ur hornet. Och genom att kopperskan sedan
släppte greppet om bollen, som strävade efter att återta sin form, uppstod ett vakuum
som fick kopphornet att dra fast vid huden.
Men under den tid som det här är frågan om har kopperskorna inte enbart använt sig
av de hemgjorda kopphornen, även om dessa dock har varit de mest utnyttjade. För redan
fr.o.m. slutet av 1800-talet har det i vårt land saluförts dels fabrikstillverkade koppglas
med gummiboll, vilka kopperskorna allt efter råd och lägenhet har kunnat använda sig
av, och dels fabrikstillverkade uppvärmbara koppglas. De senare har dock i regel ersatts
av helt vanliga dricksglas av olika storlek vilka således i andra hand har utnyttjats som
koppglas.
Dessutom har det också funnits en typ av koppglas som fungerade med en vakuumpump
och som ingick i de s.k. koppningsschatullen vilka dock förefaller att ha använts
närmast av mer eller mindre medicinskt skolade personer i den mån dessa utförde koppning.
Beträffande de fabrikstillverkade koppglasen med gummiboll berättas det att det var
speciellt, som man uttrycker sig, på senare tider, som dessa har använts och i främsta hand
då av de kopperskor vilka verkade i de allmänna basturna i städerna.
De fabrikstillverkade koppglasen med gummiboll drogs fast på följande sätt. Efter det
att koppglasen i likhet med kopphornen noga hade sköljts i varmt vatten tog man ett
1 MV:KTKKA 732. Mikkonen, Adam, s. 38. 1917. Kajana lkm.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 182, s. 8. Siikajoki-älvdalen. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 386, s. 5. Sammatti. 1972.
4 SKNA 1018:2, A:10. 1961. Tuomi, Tuomo. Kaustby.
5 SKNA 142:2, A:1,10. 1959. Virtaranta, Pertti & Itkonen, Terho. Kuusamo.
6 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 341. 1977–78. Räisälä.
205