Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Den för vårdmetoden använda benämningen, koppning har i form av förleden ”kopp-
” även överförts på de i vårt land vanligen använda hemgjorda redskapen, det enkom
för ändamålet bearbetade djurhornet, som allmänt kallades för kopphorn, kuppisarvi
eller kupparinsarvi, trots att detta inte mera hade med formen av en ”kopp” men även
på det blodristande redskapet koppyxan som vi längre fram skall återkomma till. De på
finska använda benämningarna på vårdmetoden kupata, att koppa, kuppaaminen eller
kuppaus är ett lån från den fornsvenska benämningen ”att koppa” 1 och den finns belagd
redan på 1500-talet i vårt land. Koppning omtalas redan av Michael Agricola i de månadsregler
vilka ingår i den 1544 utgivna bönbok, där det i anvisningarna för september
sägs bl.a.: /Ja cupata ia ssonda iske/ 2 ”att koppa och slå åder”. Som en yrkesbeteckning
finns kupparj ”kopperska” belagt redan 1561 från Savolax. 3 Även Ganander använder
benämningarna kuppaaminen, kuppaus som han översätter till koppning, scarificatio i sitt
finsk-svenska lexikon som förelåg i renskriven form 1786. 4 En annan på finska i vårt land
använd benämning på vårdmetoden har också varit sarvittaa, sarwittaa med dess olika
avledningar och som är känd åtminstone sedan slutet av 1800-talet och som Lönnrot i sin
ordbok översätter till ”applicera kopphorn” d.v.s. koppa. 5
Kopphornen var hemgjorda och de tillverkades av insamlade hornämnen. Förutom det
att koppningsredskapen har indelats i blodsamlande och blodristande redskap, bör man
också, speciellt beträffande vårt land, dela in dem enligt tillverkningssättet i hemgjorda
och fabriksgjorda redskap. I fråga om de blodsamlande koppningsredskapen kan man
säga att man huvudsakligen har använt sig av hemgjorda redskap d.v.s. av kopphorn,
närmast då tack vare en förhållandevis god tillgång på lämpliga råämnen.
Beträffande kopphornen kan man fråga sig vilka de olika slag av råämnen var som man
behövde för att man själv skulle kunna framställa ett kopphorn så att detta fungerade som
ett blodsamlande redskap samt vidare på vilket sätt dessa råämnen har samlats in och för
att bearbetats och om den hemgjorda framställningen har förändrats genom tiderna. Det
viktigaste råämne som behövdes för att tillverka ett kopphorn var det som kallades för ett
hornämne, som helt enkelt bestod av ett avkapat horn, som tagits antingen från en ko eller
från en tjur.
I några enstaka fall sägs det att man också har kunnat utnyttja fårhorn, d.v.s. horn från
en gumse som råämne. Några enstaka belägg på detta har vi från de nordöstra och östliga
delarna av vårt land. 6
Men det råämne, som man faktiskt har ansett vara bäst lämpat till att göra kopphorn
av, har varit hornämnen som tagits från en ko, vilket det också finns de flesta beläggen
på. Och som det kort och gott heter att ”kopphornen, de var ju vanliga kohorn” 7 eller att
1 Suomen kielen etymologinen sanakirja II 1958, s. 242.
2 Agricola 1544, s. Biiij.
3 Streng 1915, s. 84.
4 Ganander (1786) 1937–38, s. 509.
5 Lönnrot II 1880, s. 512.
6 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 20624. 1932, uppt. 1920. Rovaniemi; TYKL/frågebl./46: meddelare nr 151, s. 30.
1972, Kaleva 30.4.1971, (tidningsurklipp); TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 24. Libelits. 1972.
7 SLS, band 1973:95. Häggman, Ann-Mari, s. 19. 1973. Korsnäs.
81