Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

togs hornet bort” 1 eller att ”hon sög på nytt fast hornet varvid hornet i sin tur sög bort ond
blod, så här gjorde man beträffande alla horn”. 2
Och om denna blod som under den s.a.s. första omgången drogs ut sägs det att ”i början
kom det mörk blod som till slut givetvis ljusnade ... det är den onda bloden som är
svart men då den började bli ljus, tunn då avslutades arbetet genom tvättning” 3 eller att
”vartefter hornen fylldes med svart levrad blod så lossnade de sålunda av sig själva”. 4 Den
blod som kom ur såren in i hornen respektive blodkopparna då dessa under den första
omgången hade dragits fast var som det sades ”mörk och tjock” och det var just den som
man ansåg vara den onda bloden, den konkreta sjukdomsförorsakaren, som alltså avlägsnades
och ju mer blod det kom, desto bättre var det och desto nöjdare var kopperskan
med sitt eget arbete.
5.5.5 Hornen fylldes olika snabbt och plockades eller föll bort
Följande fas, efter det att kopphornen respektive -glasen en första gång hade dragits fast
ovanpå såren och de mer eller mindre snabbt hade fyllts med blod var att kopperskan fick
lov att noggrant följa med dem för att sedan undan för undan för hand kunna plocka bort
dem och tömma dem på den utdragna bloden.
Den hastighet med vilken kopphornen respektive -glasen nu fylldes berodde givetvis
på hur pass snabbt bloden kom ur såren eller som man gärna talade om ”hur stort tryck
det fanns” som pressade ut bloden. I en del fall gick det långsammare och i andra fall
snabbare, delvis beroende på hur pass bra man hade lyckats med att öka den perifera
blodcirkulationen i kroppen och därmed även blodflödet ur såren. Om kopperskan tyckte
att bloden kom för långsamt kunde hon försiktigt lätta på hornet för att kontrollera den
mängd blod hornet hade hunnit dra ut. Om hon ansåg att det inte ännu hade fyllts tillräckligt
sög hon på nytt fast det för att dra ut mera blod. Ty först sedan när hornet fyllts
med blod var det dags att plocka bort det.
Bäst var det givetvis om hornen respektive glasen fylldes i en sådan takt att kopperskan
verkligen hann med att passa och ta bort dem själv för att tömma dem på den mörka blod
som levrade sig och som ansågs vara den onda, förskämda blod som nu äntligen fåtts bort
ur kroppen. Och när ett horn väl hade fyllts gällde det för kopperskan att innan det hann
falla bort av sig själv, att samtidigt som hon tog bort det mycket snabbt vända det upp och
ned för att få bloden att hållas i hornet tills hon kunde tömma ut den.
Med ett horn i sänder gjordes bortplockningen av hornen för hand, och det var en
åtgärd om vilken det redan i slutet av 1910-talet berättas t.ex. att ”då hornet fylls med blod
så tappar man alltid emellan bort blod och hornet sätts tillbaks på nytt och på nytt” 5 eller
också som en kopperska i slutet av 1930-talet säger att ”det kom rikligt med blod då hornet
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 66, s. 23. Pälkäne. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 176, s. 21. Somero. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 112, s. 14. Sonkajärvi. 1972.
4 SKS KRA. Aittovaara, Leo. Kansanlääkintä 1, s. 1. 1977–78. Uleåborg.
5 MV:KTKKA 731. Mikkola, Edv., s. 183. 1917. Kalvola.
220