Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

8.3 Utblick över koppningen i ”dagens” Finland
8.3.1 Inlärningen av koppningskonsten sker via kurser
Även om användningen av vårdmetoden i märkbar grad hade avtagit på 1950- och
1960-talen i vårt land, främst på grund av att största delen av de, på den tiden ännu
verksamma kopperskorna hade blivit för åldersstigna för att kunna fortsätta med
koppandet, så kan vi konstatera att man trots det inte helt hade upphört med att utnyttja
vårdmetoden hos oss.
För i de undersökningar om koppning som har gjorts i början av 1980-talet och i slutet
av 1990-talet i vårt land konstateras det att vårdmetoden i dess blodiga form, känd sedan
länge tillbaka, alltjämt levde kvar i Östra Finland, där kopperskorna av den gamla stammen
fortfarande var verksamma 1 och vilka hade ärvt sin konst av äldre kopperskor, men
även har fört konsten vidare till en yngre generation, på samma sätt som man gjorde
tidigare. Men i en viss utsträckning har det s.a.s. på senare tider även funnits kopperskor
verksamma såväl i delar av Österbotten som i Satakunda. 2
Men även om koppningskonstens förvärvande bland de i början av 1980-talet och
slutet av 1990-talet undersökta och verksamma kopperskorna hade skett enligt gammalt
mönster och att dessa sedan lärt konsten vidare till en yngre generation som visat sitt
intresse för saken, så har det framkommit ett nytt drag beträffande koppningskonsten
och dess inlärning som är påfallande under slutet av 1900-talet. Och det är de olika kurser
i koppning för intresserade vilka har anordnats på olika håll i landet av institut och
läroinrättningar. Ett sådant ställe är bl.a. Folkmedicincentralen i Kaustby, grundad 1985
och där man sedan starten har utfört koppning, 3 liksom även anordnat koppningskurser
för intresserade och för vilka man 1998 publicerade en ”lärobok” i ämnet. 4 Men även de
utbildade massörernas förbund har tidigare, liksom även den 1996 grundade föreningen
Suomen Kupparit (= Finlands koppare) samt en del enskilda kopperskor och koppare har
engagerat sig i utbildningen av nya utövare av vårdmetoden. 5 I slutet av 1990-talet har det
även funnits kortare kurser i koppning i Joensuu bl.a. vid Östra Finlands Idrottsskola med
en yngre kopperska som lärare. 6 Koppningen har således levat kvar i ”dagens” Finland dels
som en följd av att några av den gamla stammens kopperskor har funnits i vissa trakter
som t.ex. i Östra Finland, och dels tack vare ett nyuppvaknat intresse för vårdmetodens
överlevnad, som har manifesterat sig i form av koppningskurser vid vilka en yngre generation
av intresserade har fått lära sig konsten, och som dessa sedan förutom har använt
sig av även har lärt ut.
Det kan således sägas att förekomsten av koppningskunniga personer i dagens läge
inte så mycket har berott på att koppningskonsten skulle ha gått i arv, som på att den
1 Vaskilampi 1981, 1174−1175; Rinne 2000.
2 Määttälä 1987, s. 10−11; Hyyppä 2001, s. 26−27.
3 Hernesniemi 1987, s. 28.
4 Tuulensuu & Hemmilä 1998.
5 Tuulensuu & Hemmilä 1998, s. 14−15; Rinne 2000, s. 8.
6 Rinne 2000, s. 8, 88 & 92.
333