Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

kniven inte användes utan var infälld i sitt fodral. Bladet på rakkniven brukar i regel vara
omkr. 10 cm långt och 1 cm brett. I den ena ändan är det fastsatt med en liten tapp i det
av bakelit tillverkade fodralet. Det skyddande fodralet i vilket rakkniven kunde fällas in
fungerade vid användningen som handtag.
Beträffande rakknivens funktion som blodristande redskap kan man konstatera att det
i själva verket endast var den allra yttersta spetsen, hörnet på rakknivsbladet som utnyttjades
till att hacka upp sår med eller som det heter ”med udden på rakkniven hackade ...
hon” 1 eller ”med spetsen på rakkniven”. 2 Och eftersom man då bara använde den yttersta
spetsen spelade det knappast någon större roll om själva eggen på rakkniven var slö, vilket
den sannolikt brukade vara. Det talas allmänt om att rakkniven som kopperskan brukade
använda i regel var en gammal avlagd rakkniv som hon hade fått, antingen då av sin man
eller av sin far och som inte mer kunde bruka den. 3
I fråga om användningen av rakkniven som koppningsredskap kan det slutligen konstateras
att det har varit ett redskap, som åtminstone sedan 1930-talet har utnyttjats hos
oss. Tillgängliga uppgifter ger därtill vid handen att rakkniven har nyttjats till att hacka
upp sår med i samband med koppningen över så gott som hela landet. Uppgifter om
användningen av rakkniven saknas i uppteckningarna från slutet av 1800- och början av
1900-talet, vilket bör ses som en antydan om att det är först från och med 1930-talet som
rakkniven tagits i bruk. I en uppteckning påpekas det t.o.m. att ”förr i världen hade kopperskan
en liten koppyxa men senare en rakkniv och ännu senare en apparat med vilken
hon tryckte”. 4
Om användningen av en rakkniv till att hacka upp sår med berättas det i de yngre uppteckningarna
t.ex. att ”med rakkniven, sådan som man då på den tiden höll sig med, med
rakkniven slog man hål där i huden och drog fast ett horn” 5 eller att ”i Kides så avtappade
kopperskorna ond blod med ett rakknivsblad” 6 och vidare att ”det blev ett märke där man
högg med rakknivsspetsen små sår” 7 samt slutligen att ”kopperskan hackade med rakknivsspetsen
sår i kroppen”. 8
Och just en sådan här fabrikstillverkad rakkniv i sekundär användning lämpade sig väl
för ändamålet eftersom dess skyddsfodral i vilket kniven var infälld då den inte användes,
kunde härvidlag utnyttjas som ett slags skaft eller handtag till att hacka med.
Rakbladshörnet användes av en kopperska om hon inte har haft tillgång till något
av de ovan nämnda redskapen att hacka upp sår med utan hon har varit tvungen att ta ett
enkelt gammaldags rakblad, därvidlag utnyttja ett av hörnen på rakbladet till att hacka
med. Om användningen av rakblad som hackningsredskap berättas det t.ex. att ”en del
1 SKNA 1126:1, A:30. 1961. Laukkanen, Kari. Rantasalmi.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 60, s. 4. Kangasniemi. 1972.
3 SKNA 1197:1, A:45. 1961. Vesisenaho, Kaisa. Saarijärvi; SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 339.
1977–78. Räisälä.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 368, s. 15. Viborg. 1972.
5 SKSÄ 180:12. 1968.Väisänen, Marja. Kides.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 29, s. 9. Kides. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 36, s, 3. Kirvus. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 84, s. 5. Rantasalmi. 1972.
111