Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

höver enligt egen uppfattning kopphorn t.o.m. flere gånger per år”. 1 Och beträffande de
blodfulla och rödbrusiga så ansåg man att det var just den onda bloden i kroppen som
förorsakade en blodfullhet som hos en del människor tog sig uttryck i att personen i fråga
var rödbrusig eftersom han alltså hade för mycket av blod och därför var väl lämpad att
låta sig koppas, ja t.o.m. oftare än andra mindre blodfulla personer.
3.3.6 Magra, svaga personer inte lämpliga att låta sig koppas
Men om det har funnits bestämda uppfattningar och åsikter om fetlagda, blodfulla personers
lämplighet för att låta sig koppas, så har det i gengäld även förekommit en del bestämda
uppfattningar om personer av s.a.s. motsatt kroppskonstitution d.v.s. om magra,
svaga personer och deras lämplighet att behandlas med hjälp av vårdmetoden. Den allmänna
uppfattningen om dylika magra, svaga personer var helt enkelt den att dessa inte
var lämpliga för att låta sig koppas. Detta trots att, som en kopperska säger magert folk
kunde ha mycket av blod i sig, även om de såg s.a.s. torra och magra ut. 2 Vad magra personer
beträffar så konstateras det redan i början av 1900-talet att ”magra får inte koppas
för mycket” 3 eller att ”man får inte koppa gravida människor och inte heller magra” 4 samt
vidare att ”på starkare mera horn och på svagare mindre” 5 samt slutligen att ”på en svag
människa passar det inte att sätt så många horn som på en frisk och blodfull”. 6
Bedömningarna angående huruvida en person var väl lämpad eller inte för att låta sig
koppas tycks i en del fall ha gjorts på basis av kroppskonstitutionen samt hur hon eller
han såg ut och hur man bedömde personens i fråga blodfullhet. När det gällde lämpligheten
att låta sig koppas enligt kroppskonstitutionen torde det helt enkelt ha varit det rent
praktiska som härvidlag har varit det som varit avgörande. En fetlagd person hade mera
kroppsyta lämpad för fastdragning av kopphorn på än en mager person. Dessutom ansågs
en fetlagd person, som var rödbrusig också ha mera blod i kroppen än en mager, trots att
en mager person nog också kunde ha mycket blod i kroppen. Men på de magra ansågs
det helt enkelt vara svårt att få kopphornen att dra fast varför dessa inte ansågs så värst
lämpliga att låta sig koppas på samma sätt som de fetlagda.
Uppfattningarna om blodfulla och blodfattiga personer och deras lämplighet respektive
olämplighet för att koppas tyder på att något av de sedan antiken bekanta tankarna
om bloden som en svallande massa i kroppen har levat kvar.
Sammanfattningsvis kan det konstateras, att det såväl i det äldsta som i det fr.o.m.
1930-talet fram till 1960-talet tillkomna materialet saknas närmare uppgifter om vem det
var som har låtit koppa sig. Något som sannolikt beror på att man, med undantag av en
1917 i ett frågeformulär utsänd enskild fråga om huruvida magra inte kan koppas, inte
ens har frågat efter närmare om vem det var som lät koppa sig. Det är först 1972 som man
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 260, s. 22. Alavus. 1972.
2 EI 1976:1. Strandberg, H., s. 40. 1976. Korsnäs.
3 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 20630. 1932, uppt. 1917. Taivalkoski.
4 MV:KTKKA 735. Porkka, Laina, s. 132. 1917. Hogland.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 98, s. 8. Pielisjärvi. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 196, s. 11. Pertunmaa. 1972.
132