Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

arbetsföra befolkningen på landsbygden förr och som på grund av det tunga arbete de
utförde också drabbades av olika slags sjukdomar och krämpor som värkte och som de
drogs med och som de faktiskt ansåg berodde på den onda bloden, det var ju denna som
man lät koppa bort. Men man bör dock komma ihåg att så pass många andra vårdmetoder
hade man inte till sitt förfogande speciellt på landsbygden i vårt land på dessa tider.
Man kan sannerligen fundera över, huruvida uppgifterna om det faktum att kvinnorna
var mera flitiga användare av kopperskans tjänster, skulle ha berott på att det var kvinnorna
som på den tiden utförde ett hårdare och tyngre arbete än männen och därför
ansåg sig vara tvungna att oftare uppsöka en kopparbastu, eller om det i själva verket var
så att kvinnorna på den tiden var sjukligare och ansåg sig ha mera ond blod i kroppen än
männen. Men något exakt svar på uppgifterna om varför kvinnorna var flitigare att låta sig
koppas ger materialet emellertid inte.
En möjlig orsak till att kvinnorna var benägna att låta sig koppas oftare än karlarna kan
eventuellt ha att göra med att de som behandlade dem, kopperskorna, var i regel själva
kvinnor ofta i samma ålder, vilket gjorde att förhållandet mellan botarna och de som blev
botade bestod av ett förhållande där bägge kunde känna en viss samhörighet med varandra,
speciellt på landsbygden där kopperskorna tillhörde s.a.s. samma krets som de
som blev botade. Det framgår alltså att kvinnorna i högre grad än männen har utnyttjat
kopperskan medan männen i sin tur även om de nog har låtit sig koppas skulle mera än
kvinnorna ha varit benägna att låta sig åderslås. 1 Något som eventuellt kan ha berott på att
det i regel just var karlfolk som utförde åderlåtningen.
Äldre män med tungt kroppsarbete har nog också sedan slutet av 1800-talet och fram
till 1940–50-talen låtit sig koppas, även om detta alltså tycks ha skett i mindre omfattning.
Man kan således med rätta fråga sig varför inte männen har använt sig av koppning lika
flitigt som kvinnorna.
När det gäller männen, karlfolket som alltså har låtit sig koppas talas det vanligen om
gubbarna, arbetskarlarna, äldre karlfolk, om gårdens gammelfar, om medelålders och äldre
män samt om husbonden som är gift. Men ofta nämns det bara att det var såväl kvinnor
som män som lät sig koppas eller att i viss utsträckning även männen samt slutligen att
det också var en och annan karl av den äldre sorten som har låtit sig koppas. Men någon
erinrar sig också att männen inte skulle ha låtit sig koppas.
Det som det alldeles speciellt talas om är att det var män som utförde ett tungt och
hårt arbete, som kanske var tyngre och fysiskt hårdare än kvinnornas och som kunde ge
upphov till olika slag av värk i kroppen och som gjorde att även männen blev tvungna att
anlita kopperskan. Och som det härvidlag konstateras, att det var sådana män som plöjare,
vedhuggare, timmerbärare, formän o.s.v. 2 med andra ord karlfolk i tungt och slitsamt
arbete som gärna uppsökte kopperskan. Om män i tungt arbete berättas det t.ex. redan
från slutet av 1800-talet att ”i synnerhet äldre och medelålders män och kvinnor lät koppa
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 264, s. 1. Ilomants. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 60, s. 22. Kangasniemi. 1972.
127